Allt kan hända på årets tråkigaste dag

En ensam tjej klänger och klättrar på ett stort hus mitt på scenen.
– Ge mig en tv, en Iphone, en padda, ropar hon.
Det är Kompani Giraff som turnerar med cirkusföreställningen Tråkmånsafton, i regi av Viktoria Dalborg.
Första veckan i maj gavs föreställningen i Sundsvall, offentligt och för skolor. Den handlar om årets tråkigaste dag. Målgruppen är barn i åldrarna sex till tio år.
Flickan provar att hänga i en arm, hon knackar och bankar på huset och öppnar dess luckor. Ingenting hjälper. Hon har tråkigt.
Så börjar det hända saker. Flickan får sällskap av ytterligare två gestalter. De åker ut och in genom husets alla öppningar, de tar sig upp på taket och ner igen. Allt går med en väldigt fart, till synes hinderslöst.
Flickan får veta att likväl som det finns roliga dagar som nyårsafton, julafton och påskafton på året så finns det en tråkmånsafton och det råkar vara just den här dagen. Det är den dagen på året då man bara får ha tråkigt. Då är det tradition att göra tråkiga saker, som att städa.
De tre sätter igång med att torka, sopa och damma. Städljuden ekar över scenen. Men flickan hittar saker att leka med, till exempel en dykarutrustning som hon provar. Med hjälp av sina kamrater simmar hon omkring på scenen. Det blir alldeles för roligt.
Det är tradition på tråkmånsafton att fiska utan bete. Flickan får bottennapp och drar upp ett cykelstyre. Artisterna förvandlar sina kroppar till en cykel och flickan cyklar fram i hög fart. Helt genialt.
De hinner också med att jonglera och att bygga ett tre man högt torn av sig själva.
De tre artisterna är perfekt tajmade och genomför föreställningen utan andra missöden än ett par tappade bollar. Det är en ren njutning att ta del av deras artisteri. Samtidigt lyckas de ge karaktär och värme åt sina rollgestalter. Julietta Birkeland som det uttråkade barnet, Jenny Soddu som förståndig vuxen och Jean-Hicham Rahmoun som tråkig gubbe som pratar för mycket.
Föreställningen innehåller koreograferade moment och cirkusinslag. Den berättar också en historia med rollkaraktärer och repliker. Musiken följer handlingen och skapar atmosfär.
Grundidén är att tråkighet och tristess kan botas om man tar itu med något. Föreställningen bygger på bilderboken Tråkmånsafton (2007) av Adam Dahlin med illustrationer av Emma Åkerman. Till skillnad från barnet i boken ropar barnet i föreställningen efter tv, Iphone och Ipad samt uppmanas till självständigt tänkande. Det är pedagogiska moment som tillförts i dramatiseringen, troligtvis som pekpinnar mot skärmberoende och stillasittande. Frågan är om det behövs. Att döma av den unga publikens intresse för cirkusartisternas träning vid den efterföljande frågestunden, går budskapet om att vara aktiv och rörlig fram ändå. Mediet är budskapet.

Karin Kämsby