Parkour i äldreomsorgen

Kompaniet Don Gnu är just nu på turné runt i Danmark med två föreställningar dels Human in Balance, dels Jagten på det grå guld. Det var den sistnämnda föreställningen, som det århusianska kompaniet visade på sin korta visit på Baltoppen i Ballerup.
Äldre människor kallas ofta i danska medier för ‘det grå guld’, för att de har erfarenheter och kunskaper som är relevanta på arbetsmarknaden. Efterfrågan på ‘grå guld’ är i själva verket inte alltid så stor, när arbetsgivare ger sig till att anställa människor. Då hamnar de äldre ofta längst bak i kön, trots sina synnerliga arbetserfarenheter.
Helt och hållet arbetsdugliga är emellertid inte de två ‘gamle’ män som hälsar på publiken vid ingången till teatersalongen. Iförda morgonrockar står de med sina rulatorer och darrar. Bakom förklädnaden döljer sig koreograferna och dansarna Jannik Elkær och Kristoffer Louis Andrup Pedersen, som tumlar vidare runt omkring på bland publikraderna, för de behöver hjälp från publiken för att ta sig upp på den höga scenen. Framför en tv, som visar ett animerat quiz-program, sjunker de två gamlingarna ihop i respektive soffa och länstol. Men ska tv:n vändas mot soffan eller länstolen? Snart börjar en kamp om tv:n. De två äldre herrarna får plötsligen superkrafter
och deras stela armar och ben blir smidiga och snabba. Nu kan de hur lätt som helst springa iväg över golvet och upp över möblerna för att på så sätt komma först fram till tv:n och vända på den. Det är halsbrytande och mycket underhållande parkour med rullatorer.
Men sen blir föreställningen mer och mer knäpp och galen, men alltid på ett underhållande sätt och solidariskt med de äldre. De många absurda inslagen kan ses som suddiga och kanske också förvrängda glimtar av hågkomster från de äldre männens långa och innehållsrika liv. Minnen som är mycket mer intressanta och spännande för dem att återuppleva än var tv:n kan erbjuda. När de äldre männen kör omkring med en trehjulig el-scooter med blinkande lampskärmar på huvudet, så verkar det faktiskt mer normalt, än när tv:n kör igång med sitt tillgjorda och meningslösa quiz-program. Och när den tidigare släggkastaren Petras Lisauskas från Litauen bär omkring på sångerskan Alice Carreri eller dansar arabisk magdans så verkar det också helt normalt, för att han gör det hela så naturligt och vackert.
Jakten på det grå guld är inte en samhällsdebatterande föreställning om ålderdom och senilitet, utan en varm och skojig hyllning till livet och till barnet längst inne i oss alla – oberoende av vilken ålder vi har. Föreställningen är kanske också en uppmaning till att njuta av ett så aktivt liv och samla på skojiga upplevelser som vi senare kan erindra oss när vi inte är så rörliga längre på vårt äldrehem och är hänvisade till tv:ns banaliteter. Med hjälp av skratt, glädje och självironi kan man komma långt, och man kommer helt säkert lite lättare igenom sin ålderdom och alla dess skavanker och fysiska utmaningar.

Jakten på det grå guld kan rekommenderas till alla – också dem som ännu inte hunnit få några gråa hår..

Torben Kastrup