Dystopisk science fiction-dans och livsbejakande virtuositet

Det existerar knappast någon mer utmanande balettmusik än Stravinskijs Le Sacre du Printemps (Våroffer). Sedan uruppförandet 1913 av Nijinskijs revolutionerande ballet om forntida rituell dyrkan och offer till jorden, har mängder av koreografer världen över kreerat nya versioner till Stravinskijs storslagna musik. Nu är turen kommen till den berömda engelska koreografen Wayne McGregor, som har skapat en intressant och mångtydig dystopisk science fiction-ballet med titeln ”AfteRite”.
Det nya ekvilibristiska verket, som är en samproduktion mellan Den Kongelige Ballet och American Ballet Theater, hade urpremiär i New York härom året. Även om tematikerna i AfteRite är universella verkar flera av balettens inslag ha amerikanska inspirationskällor.
Med en mor, som ska välja vilket av hennes två barn som ska överleva och vilket som måste dö, leder associationerna oundvikligen till den amerikanske boken och filmen ”Sophies val” om Sophie, som i Auschwitz blir tvungen att göra just detta val. Men McGregor har även inspirerats av den amerikanska författaren Rachel Carsons bok Tyst vår om hur människan förgiftar sin egen omgivande natur.
Scenografins glasbur, där balettens två barn vistas tillsammans med jordlösa plantor, utgör både ett experimentellt växthus och en gaskammare och videoprojektioner, som kan liknas vid DNA-analyser, skapar associationer till genetisk utgallring av så kallade mindre lämpade.
J’aime Crandall gör med sin enormt graciösa och väl utförda dans en utomordentlig tolkning av den desperata modern bland de 12 fullt stridslystna personerna i den ofruktbara världen utanför glasburen. Tillsammans med Marcin Kupiñski dansar hon uppfinningsrika duos med raffinerade lyft och vridningar, i same stil som Marcin Kupiñski och Gregory Dean på likartat sätt utför en fantastisk organisk duo tillsammans.
Utan att musikens pågående rytmer markeras särskilt tydligt i dansen, inrymmer koreografin en stor musikalitet i de på en och samma gång rytmiska och väl utformade rörelserna. Här ses snabba hektiska hopp och aggressiva steg, men också ett djuriskt rörelsespråk, när gruppen under kortade sekvenser dansar synkront i de för övrigt upplösta grupperingarna.
AfteRite är en en väl planlagd utformning av ”Le Sacre du Printemps” med subtila referenser till den ursprungliga baletten, och det är en ren glädje att se Den Kongelige Ballet göra en så väl utformad tolkning av Wayne McGegors komplexa, krävande och välregisserade koreografi.
Efter pausen var det en ren glädje att återse Harald Landers virtuosa mästerverk ”Etudes”, som gör sig så väl på Operaens stora scen. Ett par mindre skönhetsfel på premiärkvällen kunde inte förta intrycket av en glimrande fantastisk prestation av ett kompani i god kondition.
Ida Praetorius var med sina vackra musikaliska fraseringar strålade som ballerinan. Jón Axel Fransson briljerade precis som han tidigare har gjort, med sina imponerande och säkra hopp och piruetter, och den nyutnämnde solisten Guilherme De Menezes fick som den andra soloherren en flott debut.
Och äntligen så hände det: Efter de många rungande applåderna steg Nikolaj Hübbe in på scenen och utnämnde den 28-årige mycket mångsidige isländske Jón Axel Fransson från att ha varit solist till att bli solodansare. ”När Jón dansar, är det som solsken på scenen,” ljöd det bland annat i motivationen.

AfteRite och Etydes dansas på Operaen i Köpenhamn till och med 11 maj.

Vibeke Wern