Tecken på att mänskligheten offras

Wayne McGregors våldsamma dystopiska balett AfterRite skakar av sig sitt historiska arv och pekar vidare i samhällskritisk riktning på klimatförändringar, misogyni och fascism och alla vår tids omänskliga hot.
AfterRite, den engelska koreografen Wayne McGregors version av den 20:e århundrades viktigaste mästerverk inom musikalisk modernism, Igor Stravinskijs Le sacre du printemps, försöker med sin titel dra upp nya spår i sanden bortom förväntningar och konventioner.
Han möter inte upp Stravinskijs 100-man starka partitur med en mur av dansare, han skapar inte ett svar i samma format till Stravinskijs monumentala komposition, han återskapar inte en hednisk ritual och förhåller sig inte till Nijinskij, Pina Bausch, Maurice Béjart och de många andra, som har tolkat baletten sedan premieren på Théâtre des Champs-Élysées i Paris 1913.
AfteRite liknar med en hydroponisk glasbur på scenen, scanningsstrålar över en plastmembran och pixelerade projektioner av solformörkelse och planetbilder – ett installationsverk med 13 dansare på scenen, där verkets förlopp utgör ett kollage av konkreta handlingar och en till synes abstrakt koreografi, en växelverkan mellan narrativ och ren energi. Tematiskt leds tankarna mod en dystopisk framtid, där det inte längre råder någon årstidscykel, där livet och naturen fostras under artificiella förhållanden och med ett drama där en mor tvingas att välja mellan sina barns överlevnad.
Anslaget sker, samtidigt som två män kliver fram mot varandra, placerar en hand på hjärtat och hämtar andan, när musiken startar med ”Sacres” karakteristiska fagottsolo i diskant-registret. Likt en uppdagad minnesbild, tecknas en miljö och omständigheter där mänskliga relationer och sociala strukturer utvecklar sig konformistiskt och mot ett dödsbringande angrepp mot individen, och där de två männen representerar var sin instinktiva pol.
Samtidigt som Stravinskijs kakofoniska kaos av dissonant ljud och hamrande rytmer släpps lösa, samlas ensemblen till en amoklopp som en enda organism i angreb, där armar och ben fälls ut som blad på fällknivar och dolkar rummet kring en försvarslös kvinnas kropp: Krokiga fingrar ser ut att ha fått klor, siluetter blir monstruösa, människor är varandras bödlar samma ögonblick som själva vår humanitet offras. Här dras också en gräns.

EN UTSTÄLLNING AV BARBARIET I VÅR EGEN TID
Scenen, där kvinnan till synes tvingas att offra den ena av sina två döttrar, pekar kanske mot Holocaust, men tre andra markörer fastställer plats- och tid som fokus för McGregors värk till Irak-kriget, där soldater i den amerikanska armén och anställda i CIA begick omfattande övergrepp, fysiskt och sexuellt med tortyr och mord, i mars 2003 i Abu Ghraib-fängelset, 30 km väster om Bagdad.
Här speglar gruppen av dansare i exakt 1:1 skala den grupp av 11 amerikaner, som efterföljande dömdes för övergreppen. Scenen, där kvinnan, dansad av J’aime Crandall, väljs ut och får en säck över huvudet, känner vi till från fotografiet som blev ikoniskt för händelserna, men som bara var ett av många: Kameran på scenens främre vänstra hörn är ”the smoking gun” – förbrytarna från Abu Ghraib dömdes på grund av det bevismaterial som deras egen, avskyvärda fotodokumentation av ohyggligheterna utgjorde.
Att göra denna förbindelse mellan ”Sacre”, en etnografisk fantasi, och använda ”AfteRite” för att visa upp vår tids barbari är en tydlig markering och en modig form av samhällskritik som lär ha fått en särskild respons vid verkets premiär på The Met i New York City härom våren. Danmark deltog som krigsförande nation i samma krig på amerikansk side.

ETUDES’ ARVTAGARE
Vid ”Sacres” urpremiär i Paris visades det tillsammans med Michel Fokines romantiska pastiche Les Sylphides, i Danmark känt som Chopiniana. Här är det Paris-versionen av Harald Landers klassiska ”hommage”, Etudes från 1951, som avslutar programmet – i realitet med mer ritual och dans än i AfteRite, och lustigt nog med ett partitur av Knudåge Riisager, som både är inspirerad av fjolårslöv, fågelliv och Stravinskijs färgrika tonpaletter.
Vid premiären debuterade Den Kongelige Ballets enda danska solodansös, Ida Praetorius, i det centrala ballerinapartiet med en fin tolkning, som placerar sig som den mest profilerade och facetterade sedan Silja Schandorffs debut 1993. Den myndlingsslanka Praetorius etablerar redan vid sin entré i det stora adagiot en närhet och kontakt med sina två partners och med publiken för hon ser inåt mot en värld, vi bara kan ana, men märkes som djupt känslofyllt.
Vi visste väl, att Praetorius förenar en ung flickas femininitet med en förbluffande atletisk kapacitet – hennes hopp är lättare och samtidigt högre än de flesta mäns – men dessa två kvaliteter samverkar på ett allvarligt poetiskt uttrycksfullt vis med en auktoritet, som även inrymmer en lidelsefylld styrka.
Hon är på gränsen till att röra sig utöver en ren karaktärsteckning till att kunna ta på sig en personifiering av livets stora abstrakta känslor och, och hennes läsning av partiet som den romantiska ballerina inrymmer, på samma sätt som Silja Schandorffs gjorde, en formmedvetenhet, som låter henne kommunicera en hel tidsålders dubbeltydighet.
Den Kongelige Ballets andra stora, dansk-utbildade konstnär Jón Axel Fransson strålade som en bländande arktisk sol över isen, när han långt om länge utnämndes till solodansare efter att ha dansat det manliga huvudpartiet, som i sin tid en annan stor klassicist, Erik Bruhn, tecknade.

AfteRite och Etydes dansas på Operaen i Köpenhamn till och med 11 maj.

Alexander Meinertz