Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 04 november 2024

Ritualer som fängslar publiken

2019-04-23

Fakta:

Namn: AfterRite & Etudes
Koreografi: Wayne McGregor & Harald Lander
Musik: Igor Stravinskij & Knudåge Riisager
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen. Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Finns det något bättre än att uppleva dansverk som man kan se om och om igen utan att tröttna på dem och som man ständigt kan upptäcka på nytt? Det är som man säger odödliga klassiker, för att de har en evigt giltig tematik Ett sådant verk är Harald Landers Etudes (1948), som är en balett om baletten. Verket börjar med de fem positionerna från Pierre Beauchamps balettskola på 1600-tallet, och via de i det närmaste rituella rörelserna vid balettstången, tar sig baletten fram till den festliga finalen. Den danska balettpubliken är van vid att se Etudes på Det Kongelige Teaters scen, men på Operaens betydligt större scen är baletten om möjligt ännu vackrare och ännu mer storslagen. Det är naturligtvis tablåerna med hela ensemblen som tjänar på att få visas på en större scen. Men även balettflickornas upprepade steg och övningar som görs om igen i blå siluett vinner på att visas på den större scenen. Det blir nästan som att se H.C. Andersens pappersklipps-ballerinor bli livslevande på Operaen. Det är ren teatermagi – baserad på Knudåge Riisagers manande musik.
På premiäraftonen gavs inte den allra skarpaste versionen av Etudes, men den nyutnämnde solisten Guilherme de Menezes från Brasilien dansade flott som den ena soloherren, och isländske Jón Axel Fransson, som dansade den andra soloherren, överträffade alla andra.
Självsäkert och med extra energi gjorde Jón Axel Fransson sina hopp och piruetter. Efter föreställningen utnämndes han mycket välförtjänt till solodansare. Äntligen skulle man också kunna säga, för mycket länge har Jón Axel Fransson stått för den ena fina prestationen efter den andra både inom den moderna och den klassiska repertoaren.
En dansad ritual är det även frågan om i Le sacre du printemps (1913). Vaslav Nijinskij inspirerades av fruktbarhetsritualer och urtida myter, medan brittiska Wayne McGregor i sin moderna version av Le sacre du printemps, som han kallar AfteRite, manar fram en dystopisk framtidskultur. Naturen är här förgiftad och död. Plantorna existerar endast i form av hydroponiskt dyrkade växter (planter som inte gror i jord) i ett sterilt glas-laboratorium med artificiellt ljus. Utanför glas-laboratoriet härskar sterilitet och de naturelement som kan anas i videoprojektionerna i fonden verkar artificiella med sina onaturliga färger. Föroreningarna har satt sina spår med sina psykedeliska färger. Vackra färgnyanser, men giftiga. Dansarna är iförda bleka androgyna kostymer, som gör att de ser sjuka ut. Naturligtvis vantrivs människorna också i den döda naturen. Men när naturen enbart existerar som en konstgjord installation, är det då meningsfullt att offra till den? Nej, men för människan, som själv har offrat naturen, är logisk sans heller inte den främsta egenskapen. Kanske är offret en sista desperat handling inför mänsklighetens självutplåning?
AfteRite (2018) har ett klart miljöpolitiskt budskap, men ställer också många frågor och den slutar också med en överraskande vändning. Musiken är lyckligtvis densamma som Vaslav Nijinskij använde sig av för med än 100 år sedan: Igor Stravinskijs banbrytande partitur med disharmonier passar alldeles perfekt till Wayne McGregors disharmoniska universum.
Det finns mängder av organiskt flytande rörelser i Wayne McGregors koreografi, som om de missanpassade människorna försöker att utvecklas och trivas i det omänskliga landskapet som de själva har orsakat. De sträcker ut sina armar och ben uppåt i otroliga positioner, som om deras flexibilitet ska utmanas. Som ormar rör sig deras smidiga ryggar. Har kanske människan själv förvandlats till orm som förgiftat sitt eget paradis? Än en gång har Wayne McGregor skapat en angelägen koreografi, som förhåller sig till och tolkar vår komplexa samtid och de utmaningar vi står inför. AfteRite sätter publikens tankar i rörelse, och verket kan tolkas på många sätt och med sitt nya avslut kan man kanske rentav sätta den i ett #MeToo-sammenhang?
AfterRite och Etudes är Den Kongelige Ballets bästa föreställning under den innevarande säsongen, men den spelas bara sju gånger, så man får hoppas på ett återseende under nästa säsong. Precis som Etudes sedan länge är en klassiker inom dansk balett, förtjänar även AfteRite även en plats i Den Kongelige Ballets repertoar, därför att Wayne McGregor behandlar ett viktigt ämne i verket, som förmodligen förblir aktuellt ända tills jordens undergång.

AfterRite och Etudes spelas till och med den 27 april.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser