Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 23 augusti 2019

En färglös, andefattig dröm om sagor

2019-04-20

Fakta:

Namn: Askungen (Askepot)
Koreografi: Gregory Dean
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: Den Kongelige Ballet
» https://kglteater.dk


Kan du inte ta dig under huden på själva idén och karaktärerna i berättelsen, borde ditt konstnärliga argument, själva relevansen, ligga i det koreografiska materialet. Ingetdera lyckas Gregory Dean med i sin version av Askungen på Det Kongelige Teater.

Två händelser var helt överordnade vid premiären på Gregory Deans Askungen (Askepot) på Det kongelige Teater. I orkesterdiket spelade Det kongelige Kapel under ledning av Geoffrey Paterson den ryska kompositören Sergej Prokofjevs monumentala, komplexa orkesterverk med samma namn, skrivet till Bolsjoj-balletten under Andra världskriget och Stalins omänskliga terrorregim. Det var efter mordet på Prokofjevs nära vän och samarbetspartner, teaterregissören Vsevolod Meyerhold, och samtidigt med att Prokofjev upplevde en stormande förälskelse i sin unga älskarinna författaren Myra Mendelson.
På scenen mimade och dansade Den kongelige Ballet den sympatiska solodansaren Gregory Deans tolkning av sagan baserad på Charles Perraults version och – verkar det som – Walt Disneys film om styvdottern som misshandlades så nedrigt av sin mor och sina systrar, men finner prins, kärlek och frihet under en god fees ingripande.
Dean har sagt, att hans förhoppningar med iscensättningen är ”att väcka det barn inom oss, som verkligen tror på att vi alla kan leva lyckliga i alla våra dagar.”
Prokofjev har skrivit: ”Det, jag först och främst önskade att uttrycka i musiken, var den poetiska kärleken mellan Askungen och prinsen, hur kärleken spirar och blomstrar.”
Han var 54 år gammal, när han fulländade Askungen, och han skrev inte en balett för barn, men ett propagandaverk, som skulle lyfta och animera den sovjetryska publiken i Moskva – metaforen med den godhjärtade flickan, som lever under ett tyranniskt ok, är en förutsättning – men där de politiska och personliga omständigheterna förlänar musiken en nästan transcendental, metafysisk dimension.
Mästerverket inrymmer djup mellan brutalitet och bräcklighet, ljus och mörker samt modlöshet och hopp, där Askungens drömmar handlar om verklighetsflykt och eskapism, och där inte minst kärleksskildringen ”Amoroso” upplevs som en extatisk frigörelse av närapå metafysisk karaktär.
För att Dean och Prokofjev på detta vis pratar förbi varandra, förblir de två konstupplevelserna, den sceniska och den musikaliska sammantaget avlägset och oengagerande.

DET KONSTNÄRLIGA ARGUMENTET FATTAS
Även taget ur sitt sammanhang är iscensättningen en besvikelse: Har du inte ett känslomässigt eller konceptuelt svar som kreativ respons på Prokofjevs verk, väljer du att ta sagan alltför påtagligt, och då borde det konstnärliga argumentet bestå av det formella konceptet.
Här står Dean rådvill och utan grepp och register till en samlande arkitektur, varför koreografien i hög grad för sina förhållningssätt refererar till andras verk: Kul men skojigare eller mer intressant är det heller inte med en pastich på August Bournonvilles Konservatoriet eller variationer kring delar ur Marius Petipas Törnrosa, George Balanchines Tema och Variationer eller John Neumeiers Romeo och Julia.
Stilistiskt och estetiskt placerer han sig i en brittisk, neoklassisk tradition – dansen är post-Ashton-Bintley-Wheeldon-Scarlett – men hantverket är osäkert ända i minsta detalj: Från en klumpigt utförd prolog – som ligger på Amoroso-temat men ska illustrera forhistorien med föräldrarnas död? – till en fattig, helt underdimensionerad placering av åtta ultralätta hjälpfeer på de 12 ödesmättade slagen i Prokojevs modernistiska, industriellt hamrande helvetesmaskin – halvannan timme per fe? – och en föga elegant efter Askungens glömda sko bakom en balustrad.
Prokofjevs knivskarpa sarkasmer är karikerade som exempelvis i exemplet med de två styvsystrarna: Precis som i divertissementen, så gäller det, att vi har sett det hela tidigare bättre, och självklart allra bäst hos Sir Frederick Ashton.

FRÅN SAGA TILL EXISTENTIELLT FUNDAMENTALA ERFARENHETER
Ashton fokuserade i sin version av samma balett i 1948 också på en poetisk tolkning, men gjorde det i en mästerlig och heltigennom övertygande form i paritet med hela registret i Prokofjevs komposition, den väldiga volymen i orkesterformatet och den episka båge, som lyfte Askungen från saga upp till existentiellt fundamentala erfarenheter, där kärlek inte har att göra med sentimentalitet utan det handlar om en kärlek som inte är entydig, utan sammansatt och alltomfattande, såväl kroppsligt som mentalt.
Ett intensivt porträtt av två personers inre och äkta liv men också en utsaga om romantikern, drömmaren och känslomänniskan, som inte tillhör den moderna världen, och där spännvidden omfattar de många sammansatta känslor som en kärlekshistoria består av: tankar, impulser och instinkter som drar dig i oändligt många olika riktningar och försätter människan utanför tid och rum.
Askungen är en konstnärlig utmaning av mått, som Gregory Dean som relativt oerfaren koreograf absolut inte har haft kapacitet att göra – præcis ligesom Marcos Moraus Carmen i början av säsongen. Ansvaret här är balettmästarens, Nikolaj Hübbes, som nu har en julbalett i mars, en balett för barn som med fördel skulle ha kunnat spelas för barn i december. Det är ännu en stor ekonomisk investering med ett mycket påvert konstnärligt utbyte och det marknadsförs med en effektiv slogan:”Prinsessa för en afton” säljer nog bra, men är den värd pengarna?

Askungen eller Askepot ges på Det Kongelige Teater i Köpenhamn till och med 5 maj.

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser