Annorlunda och sårbart

Under intensiv tystnad försöker Dan Daw, i vita kalsonger, ta på sig smala strumpor, vilket är extra svårt när man står upp på Dansstationens stora scen, utan någon stol i närheten. I samma tystnad får han på sig vit skjorta och långbyxor och kan kliva in i det så kallade normala, även om han indikerar att han är utanför denna zon genom att vara dysfunktionell.
På scen finns ett rum ritat med vita streck som indikerar väggar, en dörr och kanske ett fönster. Ett vanligt rum för en ovanlig man, som då och då balanserar över golvet som vore det på en lina mellan två hus, sätter sig på golvet och gråter, skrattar som ett litet barn, berättar med spröd röst om olika händelser i sitt liv, från sin barndom.
Denna performance är tvärtemot hur det brukar se ut på Dansstationens scen med kraftfull dans, ekvilibristiska utspel, solo, duett, trio – här är det någonting helt annat. I någon mening känns det lite som Becketts I väntan på Godot, en surrealistisk väntan i tystnad – på vadå? Kanske Dan Daws väntan på sig själv, att komma vidare, framåt, lyssnande inåt-utåt, med viss humor med utgångspunkt från sitt eget liv, född och uppvuxen i södra Australien.
Han ger med små medel olika fysiskt-psykiska perspektiv på sina livserfarenheter vilket skapar respekt hos publiken i denna mycket annorlunda, sårbara performance med underton av svart humor.

Ingela Brovik