Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 24 april 2019

Ingen riktig opera

2019-04-06

Fakta:

Namn: Vi – en okänd opera av Bach?
Koreografi: Koncept/koreografi/regi: Jon R Skulberg
Musik: Johann Sebastian Bach, Nykomponerad musik: Siri Jennefelt, Thomas Jennefelt.
Ensemble: Dansare: Linda Blomqvist, Yared Tilahun Cederlund, Kenzo Kusuda, Joanna Holewa Chrona, Risa Kojima Sångare: Klara Ek, Melis Jaatinen, Arash Azarbad Norrlandsoperans kör Norrlandsoperans Symfoniorkester
Plats: Tonhallen, Sundsvall
» https://norrlandsoperan.se

Det är glest i publiken i Tonhallen när norrlandsoperan når Sundsvall med sin uppsättning Vi – en okänd opera av Bach? I den har regissören, idégivaren och koreografen Jon R Skulberg valt att sammanfoga ett antal av Johann Sebastian Bachs djupt religiösa kompositioner till vad som närmast liknar en profan mässa. Verket framförs av Norrlandsoperans kör, tre solister, fem dansare och Norrlandsoperans symfoniorkester.
Inledningsvis står hela ensemblen på scenen och vaggar från sida till sida. De bär enkla kläder – en overall, en rock, kjol, shorts, trenchcoat, byxor. Sopransolisten Klara Ek står längst fram till vänster och håller i en gås (inte levande). De börjar sjunga ”O människa begråt din stora synd …” och gör samtidigt diffusa gester med händerna.
Gåsen fladdrar med vingarna. Ensemblen höjer händerna så att fingrarna sticker upp i något som liknar en eurytmi-gest. När sången tar slut drar kör och dansare sig undan mot höger och lämnar sopransolisten ensam.
Hon sjunger ”Hur syndarnas tankar darrar och vacklar …”. En dansare lägger sig på golvet och darrar. Sopranen forstätter: ”så slits ett ängsligt samvete itu av de egna kvalen”. Dansare efter dansare stöts ut ur gruppen och lägger sig på golvet och skakar.
Fågeln flaxar. Kören går i ultrarapid mot vänster.
Så här håller det på. Kör och solister vandrar omkring på scenen i olika tempon och riktningar. Dansarna illustrerar innehållet i texterna.
Scenografin lever sitt eget liv. Plötsligt sitter det några fåglar på soptunnorna. En hängande säng, kanske symboliserar den en dödsbädd, kommer glidande tvärs över scenen. Mörka intäckningar skyler scenrummets väggar. Fonden är helvit eller helt eller delvis täckt av en mörk ridå.
Under föreställningen ändrar scenbilden färg från blågrått till beige och guld med hjälp av ljussättningen.
Musikaliskt har den sakrala tonen i Bachs verk tvättats bord, det låter inte som det brukar göra. I mitten av framförandet har nykomponerad, delvis elektronisk musik av far och dotter Thomas och Siri Jennefelt lagts in. Ett problem uppdagar sig när mezzosopranen Melis Jaatinen ger sig i kast med Ich habe genug (BWV 82), ”Jag har fått nog”. Dels når hennes röst inte ut över orkesterdiket, dels segar tempot betänkligt genom hela stycket. Det är som om hon sjunger in i en vägg. Tonhallen är också känd för sin dåliga akustik, det är svårt att sjunga där utan mikrofonförstärkning.
Föreställningen sjungs på tyska. Librettot, det vill säga Bachs sångtexter översatta till svenska, delas ut före föreställningen. De handlar om längtan efter att få dö och komma till himlen, om synd, straff, korsfästelse, världens elände med mera. Herren, Frälsaren och Jesus åkallas.
De olika styckenas inledande rader visas på en textremsa ovanför scenen, översatta till svenska, samiska, arabiska och engelska.
Enligt programtexten har samarbetet mellan regissören/koreografen Jon R Skulberg och dirigenten Olof Boman gått ut på att ”skapa en föreställning som publiken kan identifiera sig i och som kan beröra”. Vidare önskar Olof Boman att ”publiken bara slappnade av och lät sig följa med in i den här världen av Bach utan att försöka förstå den” och att den ska kunna ”låta sig översköljas av känslor”.
För en som vill fortsätta använda sin tankeförmåga även i rollen som publik, är den här inställningen till scenkonst en ren provokation. En scenkonst som vill hindra publiken från att förstå, och därmed hindra den från att tänka fritt och tänka kritiskt är livsfarlig i dag när offentligheten översvämmas av troll, falska nyheter och propaganda. Snarare behövs en scenkonst som uppmuntrar publiken att tänka själv.
I programmet talas även om att ”utveckla och vidga operans form”, men det blir inget med det. Det här är ingen opera, här finns ingen dramatik och endast ett minimum av samspel. Sångerna sjungs samtidigt som texterna illustreras med hjälp av dansare och koreografi. Upplägget liknar Lars Rudolfssons uppsättning av Carl Orffs körverk Carmina Burana i Hammarbyhamnen i Stockholm 1991, men utan den uppsättningens dramatik, livslust och energi.

Spelades 14–23 mars i Umeå, Norrlandsturné 30.3–8.4

Karin Kämsby

Fler Recensioner

Annonser