Varandras räddning i svåra tider

Det är en alldeles särskild dag i maj 1938 då Benito Mussolini får besök av Adolf Hitler, och alla invånare i Rom har order att delta i parader för att hylla sina ledare.
Men alla är inte ute på gatorna – den lydiga hemmafrun Antonietta, spelad av Anki Albertsson, måste stanna hemma och arbeta med hushållet – och en granne, Gabriele, spelad av Stefan Clarin, radikal intellektuell och homosexuell, förbjudet i Mussolinis Italien, vill helst undkomma att deporteras. När Antonietta knackar på hans dörr, har han just tänkt att ta sitt liv. Men hon vill in för att hämta sin kära papegoja, som har rymt från sin bur och landat på grannens balkong.
Två personer med diametralt motsatt politisk ställning möts denna dag i maj när gigantiska folkmassor paraderar på gatorna, högljutt, vilket givetvis hörs in i lägenheten..
Det gemensamma är att båda är offer för det politiska systemet, känner sig ensamma, kroppen säger det som orden inte vill. Antonietta med nedstämt kroppsspråk, övergiven av sin Mussolini-hyllande make som har älskarinnor, struntar i frun som han har fem barn tillsammans med. Och Gabrieles rastlösa rörelser över golvet, grubblande över vart han skall ta vägen, emotionellt och konkret.
Föreställningen, en musikal gjord efter Ettore Scolas legendariska film 1977, hans genombrott som vann Guldpalmen i Cannes och flera andra stora priser, har samma slags minimalistiska intensitet, närvaro och politiska kontext som filmen. Men Anki Albertssons Antonietta har mer kraft än Sophia Loren i filmen, Stefan Clarin dansar bättre än Marcello Mastroianni, i den avgörande scen som öppnar upp relationen mellan de två då de börjar dansa rumba, med elegans. Han för och sjunger utmärkt bra, hon följer och improviserar, med glädje. Mötet med Gabriele öppnar hennes stängda kropp, hon vågar ta ut svängarna i dansen, bli den hon skulle vilja vara.
Orkestern på bakre delen av scenen framför musik som lyhört accentuerar det oväntade mötet, i en starkt berörande musikföreställning, där de två slåss med sina egna känslor och motsättningar, dansar och bråkar engagerat om hur hon skall ta hand om sin tvätt, hur lakan skall hängas och läggas i ordning.Det är då, i denna dans som han avslöjar sin sanning för henne.
Gunilla Olsson Karlssons koreografi är lekfull, konfrontativ, skenbart improviserad och utvecklar berättelsen dynamiskt.
En del av mötet avlyssnas av portvaktsfrun, spelad med ironisk kraft av Evamaria Björk, vars uppgift som portvakt är att politiskt spionera på alla i huset för att ha total kontroll över allt, ha koll på Antonietta och vad hon har för sig med grannen. Men hur mycket portvaktsfrun egentligen fattar, det får vi i publiken inte klart för oss.
Det är ett kammarspel om de stora frågorna, om en oväntad vänskap i politiskt mörka tider, där de två i sitt möte skapar ett rum för tolerans.

Ingela Brovik