Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 03 november 2024

Ett vackert slut

2019-04-04

Fakta:

Namn: Requiem pour L
Koreografi: Alain Platel
Musik: Fabrizio Cassol
Ensemble: Les Ballets C de la B
Plats: Dansens Hus, Stockholm 3, 4/4
» https://dansenshus.se

Alain Platel arbetade på ett fritidshem med ungdomar hemma i Gent när han började arbeta med en liten grupp dansare och ”movers” i mitten av 1980-talet. Kompaniet, som kort och gott kallas, C. de la B. blev snart ett lokomotiv för ett mycket långt tåg, med alltfler påkopplade vagnar: den nya dansen, dans-boomen på 80-talet, den förnyade modernismen, då förtiden ofta kallad postmodern.
Vad samtida dans förtjänar att kallas nu är oklart, begreppen har dansat ut och in i varandra. Men Alain Platel lyckades nästan alltid göra dans som var både i framkant, relevant för dagens Europa och för alla.
Nära sextio år gammal överraskar Platel på nytt med det verk som gästar Dansens Hus, ett rekviem. Västra Europas befolkning utgörs till en knapp fjärdedel av invandrare från nära och fjärran, ett faktum som inte fått motsvarande plats inom scenkonsterna. Alain Platel har tänjt på frågan förr, nu har han bjudit upp Mozarts Requiem till dans tillsammans med afrikansk musik, dess rytmik och tonalitet. Fjorton personer på scenen, musiker och sångare är de alla, fem-sex av dem med afrikansk bakgrund är också dansare. Musiken är skapad av Fabrizio Cassol ”efter Mozarts Requiem” – alls inget improviserat mixande utan en noggrant och intrikat komponerad växelsång, ett solitt flätverk, strängt lett av Rodriguez Vangama med elbas försedd.
Var gränsen går mellan att förvåna och chockera kan diskuteras. Det 1.40 min långa verket har en fond av en projicerad film, på stor duk, av en kvinna, L, som avlider framför våra ögon. Hon gör det stilla och fint, och Mozarts musik är en dödsmässa, men känslan av att tränga sig på och bevittna något som är privat är tydliga. (Familjen tackas för att tillåta visning av filmen, allt är i sin ordning.)
Men alla dör ju? Någon gång? Detta ser ut att vara en fridsam och ganska vacker död, med anhöriga eller vänner tätt intill. Men om och om igen blir bilden just en fond, som jag bara anar som en bakgrund när musiken och dansen tar fokus. Det får mig att skämmas, vilket säkerligen är Platels avsikt. Döden finns, vi väljer att titta bort.
Tre operasångare sjunger ljuvlig Mozart ”på riktigt”, utsnitt som balanseras mot eller övergår i afrikanskt baserade avsnitt. Inslaget av dans är inte stort, hela scenen är fylld av kistliknande fyrkanter som musiker och sångare rör sig emellan eller ovanpå. Först i ett sista ”sanctus”, där L slutat andas, används gummistövlarna som alla medverkande bär i en enda ”gumboot”- dans, med hela ensemblen uppe på kistorna.
Med sin korta referens till afrikanska gruvarbetare i apartheid-tiden är det ett suveränt avslut. Stövlarnas både upprörda och livsbejakande dova smatter knyter ihop liv och död, kamp och vila. Lika lugnt och sakta som L slutar andas, lika harmoniskt och melodiskt vindlar sig traditionerna allt längre in i varandra i en både stillsam och upprivande afton.

Texten är även publicerad på Nya scenbloggen.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser