Hur orden uppenbaras i rummet

Den norska dansaren och konstnären Mette Edvardsen undersöker i sitt verk Oslo om orden kan uppenbara sig i rummet.
Inledningsvis går Mette Edvardsen fram till mitten av trägolvet på MDTs scen. I handen har hon ett A4-papper. Hon läser från det eller berättar innantill om en anekdot från en tidigare föreställning då en pappa, med sitt barn i famnen, smyger sig ut under en av hennes föreställningar. På vägen ut tappar barnet sin sko och pappan märker inget.
Därefter förflyttar sig Edvardsen i rummet och börjar läsa det som kommer upprepas som ett mantra under föreställningen. Det börjar med meningen ”A man walks into a room..”. Först står hon i ett hörn och läser från A4-pappret. Därefter lägger hon sig ner på golvet och tittar rakt upp i taket. Hon kan texten utantill. Därefter presenteras texten på ett nytt sätt genom två ”apparater” med digital text som rullar förbi. De två ”apparaterna” börjar prata med varandra. Det pågår en lång stund.
Den röda texten rullar förbi med olika formuleringar kring ett rum. Mannen går in i det, kvinnan går ut ifrån det, elefanten står i ett hörn osv. Texten förflyttas mellan att handla om konkreta saker som händer till filosofiska koncept. När jag nästan håller på att tappa fokus av röda texten som rullar förbi händer något. Plötsligt är det som att mannen bredvid mig börjar vibrera. Samma sak händer med flera andra i publiken. De stämmer ihop till en sång som börjar med ”A man walks into a room..”. Ljuset vänds mot publiken och det är som att jag vibrerar med orden som sjungs. Det som precis rullat förbi på scenen i röda digitala bokstäver sjungs nu ut i rummet av en kör som sitter bland publiken.
Fokus har flyttats från Edvardsen till publiken och kören som är splittrad i den. När de sjungit hela mantrat börjar Edvardsen röra sig på scenen igen. Hon har nu på sig ett par skor med en röd lysande sula som påminner om den lysande röda texten. Hon går fram till de två ”apparaterna” där texten rullar och vänder dem om. De lyser nu upp väggen bak på scenen med ett rött ljus. Föreställningen avslutas med att Edvardsen tackar och går ut. Sen stämmer kören upp till en starkare sång som ett sista överraskningsmoment.
Edvardsen vill i sitt verk undersöka möjligheterna och gränserna hos språket och hur orden kan förflytta sig ut i rummet. Edvardsen vill väcka vår fantasi och skapa närvaro, skapa en närhet till publiken, förflytta fokus från konstnären på scenen till rummet och de som är i det. Hon vill multiplicera rösterna, handlingarna, stunderna, fantasierna.
Edvardsen lyckas med att materialisera orden, det är som att de vibrerar bland oss. De knådas och repeteras och framförs på olika sätt. Det starkaste i verket är överraskningsmomentet då kören mitt bland publiken stämmer in i en sång. Det är en noga övervägd timing då det sker, då verket nära på blivit monotont i det repetitivt rullande textraden som synts på scenen. Samtidigt finns det en skörhet och intimitet i att kören är nära och samtidigt splittrad, en känsla av en vaggvisa skapas i det fysiska avståndet som är mycket närmare bland oss än om kören stått tillsammans på scenen. Skörheten ligger i hur kören nu måste söka varandra då de inte står tillsammans. Rummet vidgas och orden breder ut sig i rummet. Men på något vis önskar jag ändå att mer hänt på scenen, då Edvarsen valt en mer passiv roll och förlagt händelserna i publiken eller utanför sig själv. Det utmanar rollen som performer, Edvardsen delar med sig av den till oss i publiken. Orden klingar ut men de stannar ändå kvar. Jag har inte fäst mig vid exakt vad de sa utan snarare dess existens/materialitet/form i rummet.

Felicia Nilsson