Ett ode till det samiska

Vem vill inte vara same, ropar det inom mig när applåderna klingar ut efter premiären på Märgben, Norrdans senaste uppsättning, i koreografi av norska Simone Grøtte. Föreställningen börjar med att åtta gestalter skymtar i halvmörkret på scenen. De sitter i en halvcirkel runt en fladdrande låga. En eld? Nej, en självlysande radioapparat. Till höger om gruppen, mitt på scenen, hänger en rundel av långa rep.
Gestalterna börjar dansa med stora tumvantar på händerna, som vore det smällkallt. De rör sig först lågt, individuellt, sedan kommer duetter mellan män och kvinnor. Kvinnorna lyfts högt och kastar sig ner, tryggt mottagna.
Musiken bryts av röster på samiska, svenska och norska. De svarar på frågor om vad det innebär att vara same och vad som är det bästa med att vara same. Svaren handlar om att längta hem till förfädernas boplatser och stigar. Om att äta torkat renkött. Om svårigheten i att vara same utan att äga en snöskoter. Om jojken, om tryggheten i att bära kolt, om rasismen och näthatet.
Norrdans internationella ensemble hittar ett självklart uttryck för det här. När de dansar med varsin kåsa i händerna förmedlar de en känsla av att de befinner sig utomhus, på fjället, i kontakt med naturen. Deras dräkter har samma bleka färgskalor som lavarna på fjället; grått, beige, ljust lila, blekblått.
Snart bärs en gryta fram, det ska kokas renkött över öppen eld. En man med grön kikare öppnar tillsammans med andra män en kista, en Pandoras ask, och ur den strålar ljus. Dansen blir vildare, ljuset pulserar, alla hamnar i en hög. Så är det kvinnornas tur, de rör sig spastiskt. Männen sluter upp. En av dem ligger på golvet med en arkivpärm på magen. En pärm för myndigheternas registrering av samer?
Herman Rundbergs musik med inslag av jojk och samiska psalmer driver föreställningen framåt med markerade rytmer. Mot slutet övergår musiken i ett våldsamt och kaotiskt crescendo. Rundeln av rep börjar glänsa som av guld. Dansarna kastar sig ut och in i den. Ljusstrålar drar över scenen.
Dansarna faller ut i kramper och ryckiga spasmer, som om de var drabbade av inre konvulsioner och förföljda av onda andar.
Min längtan efter rytmisk och vacker dans med hela ensemblen förblir en dröm. Dansarna har övergett allt vad estetisk dans heter. De kan inte dansa vackert. Världen är för grym. Det blir tyst.
Med Märgben lyckas koreografen Simone Grøtte både träffa rakt in i det djupt mänskliga och ge uttryck för det samiska. Här finns både glädje och förtvivlan. En förtvivlan som uppstått efter århundraden av fördrivning och rasism. Men också glädjen i det bästa med att vara same: Att äta märgben.
Simone Grøtte kommer från Lakselv i Nordnorge. Hon är same och driver med bas i Tromsø framgångsrika Simone Grøtte Company. Tidigare har hon skapat dansföreställningarna Glimt, Mannen som stoppa hurtigruta, Reindans-Boazodánsa, Northern Soul samt kortfilmen Homecoming.

Föreställningen hade världspremiär på Härnösands Teater den 28 mars 2019 och spelas 30 mars Härnösands Teater, 3 april Sundsvalls Teater, 7 april Storsjöteatern, Östersund, 9 april Aspen, Lycksele, 11 april Nordanåteatern, Skellefteå, 16 april Dieselverkstaden, Nacka, 24 april Christinasalen, Piteå, 28 april Haparanda Folket Hus, 7 maj Väven, Umeå
http://norrdans.se/evenemang/margben/
https://simonegrotte.no/

Karin Kämsby