Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

En märklig blandning

2019-04-01

Fakta:

Namn: Faun, Les Noces, Dogs Sleep
Koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui -Marco Goecke- Pontus Lidberg
Ensemble: Parisoperans balett
Plats: Palais Garnier, Paris
» www.operadeparis.fr/

Det är svårt att ana någon form av konstnärlig samhörighet i den senaste trippelföreställningen som presenterades på Parisoperan. Den ärevördiga institutionen som i år firar sitt 350-års jubileum har valt att blanda tre enormt skilda koreografiska världar under en och samma kväll. Sidi Larbi Cherkaouis Faun och Pontus Lidbergs Les Noces är båda inspirerade av två ikoniska verk av Les Ballet Russes, medan Marco Goeckes Dogs Sleep inte har något sådant att falla tillbaka på. Medan de två sistnämnda verken är nya verk för Parisoperans balett, hade Faun premiär för tio år sedan på Sadler’s Wells. Hur man än ser på det hela, så är det en ganska märklig kombination av verk som saknar gemensam nämnare.
I samma anda som Nijinskij, Jerome Robbins, Raimund Hoghe och Thierry Malandain gjort före honom lyckas Cherkaoui blåsa nytt liv i Stéphane Mallarmes poem. Han tar fullt och helt tillvara på dess erotiska laddning och raffinerade sensualitet. Denna 15 minuter korta duett ger poetiska möjligheter för solisten Marc Moreau och den lovande kårdansaren Juliette Hilaire.
Den oroväckande Dogs Sleep av den tyska koreografen Marco Goecke är inte precis något lättillgängligt verk. Det är inte bara så att scenen vilar i dunkel, den nedre halvan av dansarnas kroppar döljs av rök och vad som återstår att se är endast överkropparnas rörelser som är: knyckiga, minimalistiska upprepade nästan mekaniska. Den atmosfär som förmedlas är orolig, stundtals ångestfylld. Efter 30 minuter, när det verk som också råkar vara kvällens längsta anslutas, känner man bara lättnad.
Efter detta kan Pontus Lidbergs version av Noces med sin känsla av ljus och lätthet bara bli en glad överraskning. Medan Nijinskijs syster Bronislava Nijinska 1923 skapade ett stycke om ett bondbröllop baserat på rysk folklore som manade fram förpliktigade ritualer, föreslår istället den svenska koreografen ett nutida grepp kring relationer, och förser de 18 kårdansarna med ett energiskt ensembleverk. Dansat till Stravinskijs episka och rytmiska verk med dess hänvändelser till den heliga jungfrun och olika helgon, skapar skälva partituret (solisterna och kören medverkar från orkesterdiket) en skarp kontrast mot vad som händer på scenen. I färgstarka kostymer, formar dansarna par av olika sammansättningar som förenas och separerar, och I all oändlighet formar nya parbildningar. Drivna av en oavvislig entusiasm I ett oupphörligt glatt flöde, verkar varenda en av dem eftersträva att inte bli ensam. ”Traditionellt sett sågs äktenskapet som en livslång relation, säger Pontus Lidberg i programmet, Idag har vi istället för detta band skapat nya ritualer, som för att försöka finna trygghet i en oroliga tider.” Medan verket hyllar friheten och rörligheten i moderna relationer, oberoende av deras varaktighet, domineras scenen av en enorm ros som genom att under spelets gång vitna alltmer sprider sin melankoli. En gutta optimism återstår dock, relationer kan gå i stöpet, men kärleken kan altid spira på nytt i nya sammanhang.

Simona Gouchan

Fler Recensioner

Annonser