Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

Tre generationer kvinnors sociala barlast

2019-03-30

Fakta:

Namn: Ett självmords anatomi
Koreografi: Soledad Howe
Författare: Alice Birch, Översättning:Anna Kölén
Regissör: Suzanne Osten , Regiassistent: Ida Kronholm
Musik: Per Tjernberg, Kapellmästare och arrangemang: Martin Rosengardten
Ensemble: Dramaturg: Henrietta Hultén, Scenografi och kostym: Rikke Juellund, Mask:Siv Nyholm, Ljusdesign: Pernille Plantener Holst Skådespelare: Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman,Monica Wilderoth, Jörgen Duberg, Martin Rosengardten, Sonia Haga,Hannes Fohlin, Li Brådhe,Katarina Lundgren-Hugg, Peter Järn, Daisy Conlon, Katja Åkesson
Plats: Malmö Stadsteaters Intiman
» https://www.malmostadsteater.se

Tiden, inramad i tre olika epoker, där de tre huvudrollerna är på scen samtidigt och berättar sina om sina liv är temat i brittiska Alice Birchs pjäs som gjort succe´ i London. Sverigepremär på Malmö Stadsteaters Intiman är ett bra val av scen, där vi möter Carol spelad av Sandra Stojiljkovic, ofrivillig mamma på 1960-talet, Anna, spelad av Karin Lithman, dotter på 1980-talet och Bonnie, spelad av Monica Wilderoth, dotterdotter i nutid, alla i varsin stor metallisk ram som en tidsram.
Föreställningen på drygt 2,5 timmar följer tre generationer kvinnor, sida vid sida under 1960-, 70- och 1980-tal, och senare under obestämd nutid/framtid, parallellt och simultant. Den ständigt kedjerökande Carol orkar inte med att vara mamma, tål inte babyns gråt, hon fastnar i hemmafrufällan. Maken (Jörgen Duberg) förstår inte vad som pågår. Sandra Stojiljkovic gör rollen som psykiskt sjuk och djupt deprimerad hemmafru övertygande och sträng mot sig själv, men indirekt mot sitt barn och hela tiden på väg mot att ta sitt liv.
Hennes dotter Anna, en utlevande hippietjej som Karin Lithman gestaltar med sårbarhet och speedad charm, lever sitt liv med frågan om ett smärtsamt arv, som indikerar svårigheter som vuxen. Är det så att självmord går i arv? Eller är det omständigheter utanför individen, som patriarkalt förtryck som utlöser destruktiva reaktioner? Tredje generationen, Bonnie, gör Monica Wilderoth till en starkt återhållen rollkaraktär, strikt inåtvänd, med ett annat sätt att gestalta en ung kvinna vars mamma och mormor tagit sina liv. Hon vill inte följa i deras fotspår och vill inte vara fertil.
Suzanne Osten som i sitt regiarbete i film och teater fokuserat kvinnlig utsatthet, psykisk sjukdom, mor-dotterrelation, är för första gången inbjuden som regissör på Malmö Stadsteater. Hon som började sin bana som teaterregissör på Teater 23 i Malmö, en av de första fria grupperna i staden (efter att ha studerat drama-teater-film på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet).
Ett självmords anatomi är en stark experimentell föreställning med typisk Suzanne Osten energi, ständigt tvära kast, kreativt kaos, livfulla utspel, fysisk teater och uttrycksfull koreografi samt levande musik fyller scenen. Föreställningen tar tiden in och ut ur sina ramar, låter skådespelarna i sina parallella scener ibland utbrista i samma repliker, som i en (improviserad) grekisk kör.
Nyckelrepliken tycks vara :Förlåt!! En replik som framför allt de kvinnliga rollkaraktärerna skriker eller ropar ut, gång på gång.
Dock saknar jag en fördjupande smärtpunkt, i denna föreställning vars text är komplex, givet det svåra temat, men även till viss del är problematisk. Att pendla mellan lek och allvar, det som brukar vara Ostens kännetecken, tar inte riktigt plats, detta att man är aldrig så allvarlig som när man leker.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser