Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Upplyftande energikick

2019-03-27

Fakta:

Namn: Life's a show: Valley & Contemporary dance
Koreografi: Marina Mascarell, Nina Botkay och dansarna & efter paus Hofesh Schechter
Musik: Ben Frost & efter paus Hofesh Schechter m. fl.
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» https://sv.opera.se

Behöver du en energikick, så här på vinterns sega upploppssträcka? Då rekommenderar jag en biljett till Göteborgsoperans nya dansprogram, Life’s a show. Jag lovar att du går hem upplyft, med en ny puls i kroppen. (Men skynda, det finns bara nio tillfällen fram till mitten av april.)
Programmet är sammansatt av två helt nya verk, Valley och Contemporary dance. Väldigt olika men ändå med starka beröringspunkter. Båda koreograferna, Marina Mascarell och Hofesh Schechter, sätter rörelsen i centrum och låter kompaniet dansa, så som dessa suveräna artister verkligen kan. I båda verken utgör också dansarna ett tydligt kollektiv, ibland på gränsen till en levande organism. Lägg till starka helhetsintryck av dans skapad i gemenskap med musik, scenografi och ljus och kvällen blir ett samlat bevis på danskompaniets bredd och kvalitet – med en avslutning att jubla över.
Öppningen av akterna skiljer sig tydligt åt, men överraskar var och en på sitt vis. Mascarells Valley har en lika ovanlig som lång ouvertyr. Från en smygande start ökar Ben Frosts komposition till ett brusande dån i salongsmörkret. Det skapar en uppfordrande stämning innan ridån går upp. Musiken fortsätter att leda, det är hos Frost det händer när skeendet förskjuts.
Scenen är beklädd med kantiga former, som ett grått, föränderligt klipplandskap i litet format. Marina Mascarell jobbar abstrakt och gillar att utmana kroppen med andra element. I Mongrel, som hon skapade för Göteborgsoperan 2015 (i programmet The almost nearly perfect), var det stora plisserade former. Här har scenografen Ludmila Rodrigues gett de tolv dansarna vikbara ”klippark” att bygga med. De reser väggar, skapar skydd och gömslen, kojor att krypa in i. Miljön ger associationer till både lek och läger. Rörelserna är länge en form av imponerande golvakrobatik med scenografimaterialet som tydligt motstånd.
Ett solo introducerar rörelsespråkets viga, ormlika, ofta ålande mönster där inga gränser tycks finnas för hur lemmar och leder kan vridas och vändas. Flera solon utkristalliseras, alla är under av rörlighet. Någon gång växer det fram en duett och i en scen försöker alla samtidigt hitta en plats och bre ut sig på – tänk hur vi letar bästa läget på badstranden!
Gruppen tätnar till en gemenskap som kommer upp på benen och plattar ut alla former. Men det går långsamt, energin mattas av och jag väntar förgäves på en vidare utveckling. Det blir lite dystert och långt innan brak och skärande strålkastare skapar en tydlig strimma över golvet. En gräns? En glipa? Det stannar som en bild.
Efter paus chockstartar Hofesh Schechter. Contemporary dance är fullt ös från första sekund. Bara att hänga med!
Mylla Eks scenografi med rör, råa väggar och en massa rök pekar mot lagerlokal eller garage, den samtida dansen finner alltid sin plats eller klubb. Här är det en tät grupp om femton dansare som sätter pulsen och behåller den trekvart framåt. Med suverän följsamhet rör sig ensemblen som en enda kropp över scenen. Axlar och armar accentueras i koreografin, lika väl som de rytmiska fötterna. Stilen har inslag av jazz och streetdans. Attityden är stolt, med svassande höfter, viftande armar och slängande hår. Synkroniseringen är grym. Här finns ingen inställsam strävan efter skönhet, det är den rena kraften i dansen som strålar.
Röken och ljusdesignern Tom Vissers arbete spelar en avgörande roll för stämningen. Den täta dimman döljer, men töcknet bidrar också till spänningen när dansarna tonar fram. Med bakljus ser vi dem som siluetter. Hela rummet byter hastigt färg, en ensam strålkastare skapar med käglan eget rum för ett solo. Så är dansen är hela tiden närvarande även när dimridåerna begränsar sikten.
Schechter svarar själv för merparten av musiken, vilket förstås bidrar till det häftiga helhetsintrycket. Han leker och det är befriande med lite humor – en bristvara i samtidsdansen. Det är gott om fysiska överraskningar. Fem delar avskiljs med digitala plakat och anvisningar, som Part III: ”I hope you will recognize this”. Och visst, de höga knäuppdragen har vi väl gjort på gympan, men aldrig så här! Med hoppsastegen är det likadant. Koreografin förhöjer det bekanta.
Dansen driver vidare, oavsett om Schechter plötsligt lämnar plats för Bach och hans Air eller Frank Sinatras My way, är det pulsen i gruppen på scenen som rår. Ända till slutet. Och då önskar jag att det hade fortsatt en stund till.
Hofesh Schechter är en ny och intressant bekantskap. I juni kommer han igen, på gästspel med sitt eget kompani.

Spelas t o m 14 april.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser