Gånglåt från Skottland

Tretton musiker, tre dansare. Tretton stråkar, tre kroppar. Hur dansen förhåller sig till sin ständiga partner, musiken, är grundbulten i Örjan Anderssons koreografi. Dans kan följa musiken eller dansa mot den, innesluten i den eller som uppstånden ur musiken själv.
Andersson Dance & Scottish Ensemble dansar vida runt jorden numera med Bachs Goldbergvariationer. Med den nya Prelude – Skydiving from a dream har musiken makten och de tre dansarna slingrar sig in bland bukiga stråkinstrument och musikernas också mycket vältaliga kroppar.
Musiken är tre fugor; Bach (Die Kunst der Fuge), Lutoslawski (Preludium och fuga för 13 stråkar), samt, avslutningsvis Beethovens Grosse Fuge. Medan Bach och Lutoslawski mixas i kortare avsnitt, får Beethoven sjunga ut och omsluta helheten magnifikt.
Fugans undflyende, flätande och omtagande komposition är utgångspunkt för Örjan Anderssons koreografi. Den är dels skapad för dansarna, dels för musikerna som står, går och dansar. Som ett gångande spelmanslag ger de skjuts åt Beethovens fuga i en power-walk, som en grälande, bråkande skock bildsätter de Bach. De tre dansarna befinner sig inne i musikens ljudlåda, och Ida Holmlund slår än en gång knut på sig själv. Ena sekunden kattungemjukt rull, nästa ryckigt som en darrål. Hon är ett litet nottecken på flykt från partituret.
Det är mer musik än dans, en rörlig konsert där dansen flyter upp som skum på vågtopparna. Samtidigt är det musik i bara skjortärmarna, odramatisk som notställen som flyttas runt efter behov.
Den samtida dansen har på 2000-talet bjudit in operakörer, sångare och skådespelare att delta. Örjan Andersson gör det på sitt vis och är en av svensk dans mest ryktbara koreografer. Han använder musiken som golv.
I Prelude (låter han dansen dyka ner från sina höga sfärer och landa i knät på Scottish Ensemble. Som strålande öppnar upp med stora famnen mot dansen och publiken. Ljuvligt att se och höra.

Texten har tidigare publicerats i tidningen Expressen den 23 mars.

Margareta Sörenson