Ett troll i tiden

Västanå teater turnerar med mindre uppsättningar i den medförda yurtan, ett runt tält av mongolisk typ. Det är riggat i Ytterjärna Kulturhus, söder om Stockholm, när vi klämmer oss in och kommer intensivt nära. Hör andetagen från Selmas röst i Bortbytingen: ”Det var en trollkäring som kom gående…”
Spelplatsen är liten, men rymmer tre skådespelare och två musiker. Violin, nyckelharpa och gitarr ger yurtan puls och Hanna Kulle, Jakob Hultcrantz Hansson och Daniel Lindman Agorander låter både stugans golv och skogens mjuka mossa gunga ut framför publikens ögon. Alla spelar allt och Leif Stinnerboms regi bygger på dans. Även om stegen är små kan en enkel parfattning säga mycket om nära, kära, krävande band.
Hemsk är hon, trollmodern, som byter ut sin egen unge mot ett människobarn. Och bondmorans moderlighet mot den övergivna trollungen, ställer till problem – han borde inte vara inne i värmen och hennes omsorger. Konflikten mellan makarna blir tydlig i yurtan och kvinnan står på sig: ”Det är ju i alla fall ett barn”.
Tydlig och intrikat blir också tanken om ett parallellt liv som leves nära oss: varje gång kvinnan räddar trollungen från faror, gör trollmor detsamma med hennes pys. Allt människan gör ses och noteras, om i himlen eller i kärrets dy må vara det samma; den etiska bokföringen är sträng.
Har inte alla barn någon gång tänkt sig att man kommit fel? Att inte passa in, är en möjlig tolkning av flera och Västanå låter trollungen stå fräsande på huvudet som den värsta illbatting. Usch, ett sånt barn! Bort! Tolkningsmöjligheterna trängs: småsyskon, bonus- och adoptivbarn och nyast i raden: IS-barnen.
Förnuft eller känsla? Mannen inser till slut den rationella principens brist och kärleken övervinner allt. Västanås uppsättning är lika arketypisk som berättelsen, storögt enkel och samtidigt rikt komplex. Trådar till samtiden får betraktaren tvinna själv; här tar urtiden och evigheten en svängom med en synkop i steget.

Föreställningen turnérar i landet under mars.

Texten om Bortbytingen är tidigare publicerad i Expressen 11 mars.

Margareta Sörenson