Med en ständigt aktuell Shakespeare bland träden

Författaren Sara Lidman berättade att hon som ung hade en gran som förtrogen. Träd har betydelse för många och de väcker känslor, se bara på debatten om Västlänken. När Birgitta Egerbladh för in skogen på scen sker det både i konkret och förhöjd mening. På Borås stadsteater domineras Innan träden faller av en stor tall, med rötter och allt. Men den hänger horisontellt över scenen. Ur led är tiden, för att tala med Shakespeare.
Och det gör koreografen och regissören Egerbladh än en gång med framgång. Ur en rad av bardens pjäser har hon tillsammans med dramaturgen Marie Persson Hedenius klippt fram ett kollage om natur och miljö, människors drömmar, vånda och kärlek.
Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv hör också till inspirationen. Kort sagt handlar det om livet och hur vi famlar efter det medan vi föröder naturen. Shakespeares ord ljuder från 400 års avstånd förbluffande miljöaktuella och Birgitta Egerbladh lägger till kroppar i rörelse – som vanligt i nära samarbete med ensemblen, vilket resulterar i ett tätt och roligt samspel mellan de fyra skådespelarna Elin Bornell, Mikael Dahl, Lennart Eriksson och Annika Nordin samt dansarna Jim De Block och Nassim Meki.
I samlad tropp, med täckjackor på, vittnar de om den otäcka natt som just har passerat. Om hur jorden har feber. Det är en kort prolog innan den stora scenens mörka rymd öppnar sig med tallen som ett felvänt utropstecken. Men fågelsång hörs ännu. Och scenen befolkas av springande steg och möbleras med stolar i olika stilar, för grupper och solosittningar. Springa och sitta är viktiga beståndsdelar i koreografin. Här råder en brådska, stegen är snabba, oavsett om riktningen är klar eller ej. Ensemblen har övat roliga benrörelser väl. Samma sak med sittandet, att inte kunna sitta still blir en viktig bild för ett rådande tillstånd. Vardagens rörelser, gester och ticks fångas fint i dans av alla sex.
Sämre är det denna kväll med texten. Glädjen över att se skådespelare utan tejpade mikrofoner byts i oro för att inte uppfatta allt. Kanske gör den halvfulla salongen, med en ovanligt homogen och ung publik, aktörerna lågmälda. I vilket fall är det olyckligt eftersom texten är så viktig i detalj. Ibland ett enda ord, som ”underbart”, vilket tydligt både hörs och ses i Annika Nordins expansiva scen. En kollektiv vånda hos en kostymprydd grupp är däremot ordlös. Som en hel konferens sitter alla med uppgivet hängande huvuden. Så växlar berättandet.
Första delen präglas av relationer och kärlek hämtad ur bland annat skogslekarna i En midsommarnattsdröm och balkongscenen från Romeo och Julia. I den senare får glömskan och vikten av att hålla minnet kvar en fördjupning av Lennart Erikssons och Annika Nordins medelålder. Sådant bidrar till föreställningens ömsinta ton.
Ung är kärleken också, i en vigt klängande omfamning med Jim De Block och Nassim Meki skvätter det av längtan och lust. Men vid köksbordet glider paret isär. En vridning på kroppen och en utsträckt hand som hejdar sig är koreografi som säger allt. I utblommande dans når Innan träden falle” sina finaste höjder. De Block och Meki träffar underströmmande känslor perfekt, både tillsammans och i solon.
Men ensemblen övertygar också samfällt i de taffliga försöken att hålla sig till granarna medan de urbana miljöerna tornar upp sig och skräpet fyller scenen. ”Om bara världens undergång vore över” lyder en replik. Ängslan ja, men inte uppgivenhet. Ur det gemensamma vemodet sträcker Jim De Block upp sin hand. Låt oss tro att han anmäler sig till något viktigt. Framtiden.

Spelas t o m 25 april

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

Lis Hellström Sveningson