Ett riktig sockrad saga för hela familjen

I en ojämlik och orättvis värld är det härligt befriande med en uppbygglig historia, där rättvisan segrar. Så är det i sagan om Askungen (Askepot), och det är kanske grunden till, att just denna så omtyckta saga finns i så många versioner i alla delar av världen. Den gamla folkliga sagan anses härstamma från Kina, men den är nog mest känd från Charles Perraults franska nyversion från 1697, Brödrena Grimms sagosamling från början av 1800-talet och så naturligtvis Disneys tecknade version från 1950.
Den britiske solodansaren och koreografen Gregory Dean vid Den Kongelige Ballet tar i sin koreografiska tolkning av Askungen avstamp i Charles Perraults version av sagan och använder det mesta av Sergej Prokofjevs musik från premiären 1945. Ida Praetorius dansar den sköna och underdåniga Askungen, som är så godhjärtad att hon slutligen, när hon har fått sin prins, ändå förlåter sin onda styvmor och motbjudande styvsystrar. Även om vi alla tycker om och hyser sympatier för den älskliga och oskyldiga flickan Askungen, så är det så mycket skojigare att betrakta skurkarna, särskilt när det dansas så skojigt och underhållande, som här sker. Den diktatoriska styvmodern, dansed av Astrid Elbo, försöker ihärdigt få sina dumma döttrar i famnen på prinsen, men är även själv något av en mansslukare som flörtar vilt och intensivt med kavaljererna vid hovbalen. Och de ouppfostrade styvsystrarna utan den minsta pli eller känsla för vad som passar sig dansas av Wilma Giglio och Kizzy Matiakis. De två hysterikorna driver sin danslärare till vanvett, när han likt en annan August Bournonville lär ut steg till den ur baletten Konservatoriet. De två ostyriga systrarna irriterar både prinsen och hans hov med sitt ohövliga uppförande under hovbalen, där de super sig fulla med champagne. Därför har systrarna också den mest förskräckliga baksmälla dagen därpå, när prinsen, dansad av Alexander Bozinoff, kommer med den tappade glasskon för att leta efter dess ägarinna. Gregory Dean känner uppenbarligen till sina kollegor väl och har fått fram deras komiska talanger. Även Julian Roman lyckas göra sin beskedliga roll som page mycket komisk som oupphörligen hamnar fel i sin ödmjuka tjänsteutövning.
Koreografin bjuder inte på ovanliga steg, spektakulära lyft eller storslåede och hjärtknipande pas de deux’er för Askungen och prinsen. Det är mera av jordbunden koreografi, inte helt olikt August Bournonvilles dansfilosofi. Det är heller inte något överraskande modernt över koreografin, och det är omöjligt att säga om baletten härstammar från 1959 eller 2019. Gregory Deans version af Askungen är med andra ord mycket traditionell och konservativ, och detsamma kan man säga om Jon Morrells scenografi och kostymer. Det kan verka anakronistiskt och bakåtsträvande, men det kan också upplevas som befriande härligt i en tid när alla scenklassiker ska nytolkas, och sättas in i en modern kontext och handla om något annat än originalet gör. Detta är ofta fallet just med sagan Askungen. Gregory Deans version av Askungen är en fint gammal saga utan konstnärliga omvägar. Därför är denna version av Askungen också perfekt för barn som känner till och gillar sagan, om så inte från annat än Disneys filmer. Man behöver inte läsa programmet för att kunna följa med, allt är så enkelt och klart berättat i denna balettsaga, vilket ju är lite av en konst i sig.
Solodansaren Gregory Dean är ingen nybörjare, när det handlar om att koreografera och berätta danshistorier, han har bland annat koreograferat divertissement till Den Kongelige Ballets senaste version av Svansjön och barnbaletten De glömda barnen. När Gregory Dean under nästa säsong koreograferar en ballet om Karen Blixen, får han istället tänka lite mindre på barnen och mer på den vuxnare delen av publiken. Det får gärna vara något som skaver lite grann…

Torben Kastrup