Visuellt njutbara stunder

Anette Pooja hör till de västsvenska danskonstnärer som hämtar inspiration från och praktiserar dansformer från andra kulturer. I Poojas fall handlar det om indisk Odissidans, en klassisk form med tusenåriga traditioner. I likhet med närbesläktade former är Odissin nära förbunden med ritualer och ceremonier, en självklar del i livet och kulturen.
Anette Poojas utövning har jag under åren främst mött som skickliga soloprestationer i sammanhang som brukar betecknas som världskultur. På senare tid har koreografen vidgat uttrycket och blandar gärna Odissi med scenkonst som vi känner från närmare håll. Shakti, som nu premiärspelas på 3:e våningen, är ett led i den utvecklingen. Här arbetar Pooja dessutom med en ensemble, på scenen har hon sällskap av fem dansare, som alla studerar Odissi under hennes ledning.
Den pedagogiska ambitionen att blanda, låta kulturer mötas, är uppenbar. Inledningen med Anette Pooja i gnistrande, traditionsenlig kostym kontrasteras strax av en dansare klädd som businesskvinna från väst. De förenas i en duo, men avkläds sina respektive kostymer för att uppgå i ett utökat kollektiv av dansare. Emma-Kara Nilssons ljussättning skapar ett dunkel med mytiska anspråk omkring dem.
Musiken är också en blandning, moderna svenska kompositioner möter indiska. Sammantaget ger det en grundton av oro byggd på obönhörliga rytmer. Koreografin följer upp med frekvent, ibland polyrytmiskt, stampande. Nakna fotsulor skapar imponerande volym.
Blickens riktning, armrörelser och gester är grundelement i Odissi som Anette Pooja använder i sin överskridande form. Shakti innehåller flera visuellt njutbara stunder, särskilt när Gerd Karlssons häftiga, förvandlingsbara kostymer spelar med.
Koreografin bygger formationer och varierar med solon och mindre grupperingar. Ensemblen är lite ojämn, Anette Poojas distinkta utförande behärskas inte av de övriga helt igenom. Ibland blir det lite utdragen gymnastikuppvisning över det hela, men mot det ska den helhjärtade satsningen vägas.
Shakti drivs inte av en handling, men det finns en underliggande strävan i dansens form och energi. Nyanserna i krafterna, som riktas både uppåt och neråt, kan gå den oinvigde förbi, estetiken är en annan än den västerländska samtidsdansens. Just det hör till föreställningens förtjänster.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson