Malmö Dockteater och Månteatern synliggör vuxet och barnsligt

I Scener ur ett vuxenliv, ett sceniskt experiment med manus, regi och scenografi av Erik Holmström, konstnärlig ledare för Malmö Dockteater, finns det två kategorier skådespelare, barn 10-11 år som spelar vuxenroller och vuxna skådespelare 26-55 år som spelar barnroller.
Föreställningen är ett samarbete mellan Malmö Dockteater och Månteatern i Lund samt Järnåkraskolan och Kulturskolan Lund och består av sex scener, inspirerade av Ingmar
Bergmans Scener ur ett äktenskap. Men här vänder man på perspektiven genom att låta barn spela vuxenroller, som är större roller än de vuxna som spelar barn, i de mindre rollerna. Redan från första ögonblicket uppstår en ovanligt förtätad stämning på scenen då en man söker jobb och intervjuas av sakkunnig kvinna som ibland ställer obekväma frågor.
Det intressanta som de mycket unga, spensliga skådespelarna gör i sina rollkaraktärer att i någon mening genomskåda text och intrig och situationer på oväntat sätt. Barnen som spelar vuxna synliggör den verbala ihåligheten, avslöjar vuxenhetens och vuxenvärldens lögner och självbedrägeri, genom sitt förhållningssätt på teaterscenen.
Det finns en lyhördhet och styrka i barnens sätt att gestalta de vuxna som är imponerande. Som i scenen med parmiddagen där det ena paret är i kris och sandigt ger gliringar åt varandra, men inte vill visa att de är osams. Just på detta sätt visar skådespelarna det som rollkaraktärerna helst vill dölja.
De vuxna som spelar barn har mindre roller (precis som i Bergmans manus där de knappt syns) och uttrycker just detta, att de har för liten plats i sina föräldrars liv. Den lilla flickan spelad av en kraftfull vuxen kvinnlig skådespelare i sparkdräkt (och liten svans) söker tröst hos sina föräldrar på kvällen då de ligger i sängen med varsin bok i handen och diskuterar sitt äktenskap, och ifall de skall ha ett tredje barn. De vuxnas dialog blir till en maktkamp mellan man och kvinna som inte riktigt är så ”vuxna” som man kunde förvänta sig, just på det strikta sätt som denna diskussion genomförs. Ännu mer smärtsam är scenen där två vuxna spelar roliga barn som fantasifullt leker att de skall ha fiktiva gäster och lagar osynlig mat, när föräldrarna kommer för att berätta att de skall skiljas. Det vill barnen inte höra, det blir ett himla liv där de vuxna är barnsligast.
Innan dess sker en av de allra bästa scenerna där en mamma rör sig runt på scen med ständigt ringande mobiltelefon och försöker förklara för sin ledsna son (spelad av en muskulös vuxen manlig skådespelare) att hon bara måste resa så mycket i jobbet.
En föreställning som synliggör det osynliga, det komplexa i en existentiell föreställning, som dessutom är rolig.

Ingela Brovik