La Traviata med inslag av mexikanska dödsritualer

I början av föreställningen står Violetta, hon som har huvudrollen i La Traviata, ”den vilseförda”, längst fram på scenen, öga mot öga med publiken.
Bakom henne gömmer sig en ung man (Carlos Garcia) med dödsmask för ansiktet, bar överkropp och enkla byxor. Han sticker då och då fram huvudet för att påminna henne om sin existens: Jag är Döden! Men det är inte som i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet där Döden (i Bengt Ekrots värdiga gestalt) högtidligt förkunnar sitt uppdrag att följa och ta med sig folk in i döden.
Här i La Traviata på Malmö Opera i regi av Olivier Py är den unge Döden närmast kärleksfull, i sitt svepande runt Violetta ,denna kväll spelad av Rebecca Nelsen, för att påminna henne om att hon är svårt sjuk i TBC, tuberkolos, den livsfarliga sjukdom som var mycket utbredd i Europa på 1800-talet, där berättelsen utspelas.
Döden i Malmöuppsättningen är närmast kärleksfullt manipulerande gentemot Violetta, prostituerad med rika män i 1850-talets Paris, för att klara sig ekonomiskt. En briljant föreställning där kvällens Violetta tycks pendla extra mycket mellan att vara sjuk i tuberkulos och att bejaka livet genom att festa, flörta, verka förälskad i sin viktigaste kund, greven – för att förtränga verklighetens brutala läge, att hon måste ställa upp på hans villkor för att överleva ekonomiskt – socialt.
Koreografin av Daniel Izzo är dynamiskt aggressiv, drastisk, provocerande erotisk, speglar rent fysiskt Violettas ”arbetssituation” samtidigt som den kan tolkas som ”festlig”, uppsluppen, som modern hippiestil med så kallad ”fri kärlek” och sex – fast 1850-talets villkor för kvinnor var det motsatta, även om Violetta leker med drömmen om frihet, jämlikhet, broderskap – så som jag ser det – franska revolutionens paroller från 1789, som förråddes av dess ledare- där revolutionen slutade i en kontrarevolution, Napoleon tog plats som kejsare på den avrättade kungens tron.
I Izzos intrikata koreografi med inslag av commedia dell´arte , mexikanska dödsritualer och karneval visar en grupp män och kvinnor upp hur Paris på 1850-talet ser ut, tuffa tag, aggressiva utspel med dominanta män med bar överkropp (Döden ingår i denna grupp, till och från) som rör sig mellan kvinnor med mindre social prestige, men attraktiva, i detta sociala spel. När Violetta möter Alfredo (Sehoon Moon) som ger henne sin stora, ömsinta kärleksförklaring, stannar det överdådiga spelet upp och en mix av ångest och glädje överväldigar Violetta, hennes gestalt och dans, sång och röst.
Sällan har man sett en operaföreställning om kärlek och död, makt och pengar så smärtsamt berörande, ett existentiellt drama, där det är koreografin som driver handlingen framåt.

Ingela Brovik