Danstidningen 6/2018, om 200-åringen som lever gott!

Ett glimrande namn, Marius Petipa (1818-1910), balettkonstens allra största. Hans baletter är givna succéer med fyllda teatrar. Vad är bättre för en koreograf av klassisk balett än att skriva att just hans Törnrosa eller Svansjön eller Nötknäppare är koreograferad efter Petipa, även om Petipa inte ens gjorde den sistnämnda?
Vad döljer sig bakom detta namn? Enligt forskningen av steg som synats och dissikerats och befintliga skrivna, målade och tecknade källor visar det sig att vad många tror är ”enligt Petipa”, istället är den stil som de sovjetiska atletiska tilläggen och redigeringarna av hans baletter skapade. Baletterna har samma namn som dem Petipa en gång koreografierade, men de är både förändrade till stil och innehåll. Det upphöjda storslagna och de utsträckta gesterna inklusive alla de komplicerade atletiska stegen, hade egentligen inte så mycket med Petipa att göra, hans ballerinor sträckte inte ut sina armar mer än Bournonvilles gjorde, på den tiden det begav sig.
Forskarna har vid flera tillfällen fått chansen att utbyta erfarenheter under året som gått. Teater- och Musikmuseet i Sankt Peterburg bytte namn på sin årliga Djagilevfestival till Petipa P.S. som gav lång rad spännande Petipa-insirerade baletter. Mats Ek har med andra ord fått många andra radikala efterföljare av sina nyläsningar. Hans Törnrosa och Svansjön ingick i festivalen i filmat format.
Allt är i ständig utveckling, även baletter som sägs vara eviga. Mästaren av Petipa-rekonstruktioner av idag är Alexej Ratmanskij. Av honom har Johannes Öhman beställt en ny version av La Bayadère till Staatsballett Berlin, som vi kan läsa mer om.
I Sverige har istället Marionetteatern vid Stockholms Stadsteater passat på att fylla hela 60 år och bjudit in spännande dockteatergrupper från övriga Europa till sin festival Pop Up Puppets.
Det dansas alltmer i alla slags sammanhang, och somliga upptäcker hur livsnödvändig dansen är lite senare i livet. Dans är ett skönt tillskott för människor drabbade av Parkinsons sjukdom.
En dans som vittnar om vår tid, dess problematk, men också är en reaktion som bjuder ett mostånd är Margret Jenkins Dans Companys Skies Calling Skies Falling. Danstidningen uppmärksammar verket som tyvärr bara gavs på några få platser i Sverige.
Vi gör också en utflykt till Ångermanland där Åsa Rockberg har hållit workshop i den vilda naturen till ackompanjemang av Nämforsens brus.

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter