En Svansjö som plaskar i egen tonart

Unga Dramatens konstnärliga ledare Ada Berger har sett till att denna del av nationalscenen får en intressant och klokt varierad repertoar. Samtidigt utvecklar den husets egen personal genom att orientera sig på ett samtida sätt mot olika genrer.
I början av året var det premiär på Tilde Björfors Kras, där två ”vanliga” skådespelare på Dramaten närmade sig samtidscirkus; teatral rörelsekonst. Det blev en poetisk tankedikt om att våga, att klara av svåra saker och att våga säga nej. Nu är det Claire Parsons som med en svit intressanta koreografier för barnpublik funnit en egen stil och ett eget tilltal.
Med Lilla Svansjön visslar Claire Parsons vackert i kyrkan. Baletternas balett med sina moln av tyll och romantiska illusioner har visserligen snart rekord i bearbetningar och nytolkningar, men denna lilla sjö plaskar i en helt annan tonart.
Nina Fex, rutinerad Dramatenskådespelare, nycirkusartisten Petter Wadsten och mimaren Li Molnár Kronlid är en samstämd men heterogen trio som vadar i fragment av den tradtionella Svansjön. Musiken skimrar av Tjajkovskijs original i en genomlyst omtolkning av Mikael Svanevik. Koreografiskt missar förstås inte Claire Parsons att använda de många fågelrelaterade rörelserna från Svansjön, men löskopplade från sin stomme i urberättelsen. Att rugga med vingarna, att försöka flyga, att bilda en, enda dansande kropp gemensamt – precis som den klassiska balettens kår, men genom att trycka sig intill varandra i en sammanfattande lite klumpig svanaktighet – lite komiskt, men förunderligt, trevande och sökande.
I verkligheten och på marken är en svan föga graciös. Tvärtom; baktung och med stora fötter vaggar den fram. Claire Parsons utforskar gapet mellan zoologi och romantik och landar snyggt i tre vanliga människors förhållande till båda dessa poler. Barnpubliken, från fyra år, har sannolikt inga referenser till Petipa, men har säkert en idé om blanka tåspetsskor som här får dansa alldeles själva en liten stund.
Kryssfattningen à la svanungarna finns med från baletten, liksom en antydan i kroppshållning och frisyrer. Det är, som så ofta hos Claire Parsons koreografier, gjort med humor och kärleksfull distans, liksom förvånat inför såväl en av danshistoriens bastioner som inför naturen. De tre aktörerna har fin koll på denna allvarsamma komik för kroppen – jag vågar gissa att delar av publiken vaggar hem och sticker näbben under vingen.

(Recensionen är publicerad på Nya Scenbloggen den 6 december.)

Margareta Sörenson