Tidens gåtfulla flykt

Film är att skulptera i tid, enligt den ryske filmregissören Tarkovskij, som skapat några av de främsta mästerverken i filmhistorien, obekväma för Sovjetunionens makthavare men älskade av sin publik, nationellt och internationellt.
Dans skulle också kunna vara att skulptera i tid (på sitt eget sätt) speciellt när det handlar om Helena Franzéns koreografi, hon som skapat drygt 70 verk, de senaste med tonvikt på tid och minne i sitt arbete under 25 år.
Trace Element, den tredje delen i Helena Franzéns trilogi om människans minne, vad som lämnas och stannar kvar i våra liv, har nyligen haft sin urpremiär på Dansens Hus i Stockholm och därefter varit på gästspel på Dansstationen i Malmö.
Trace Element är en betraktelse över tidens flykt, vilket kan erinra om Marcel Prousts På spaning efter tid som flytt – jämför med den franska originaltiteln A la recherche du temps perdu. Den svenska titeln indikerar tid som flytt (men kan återfinnas?), den franska originaltiteln tid som förlorats. Hur Helena Franzéns perspektiv på tid förhåller sig till dessa två alternativ är det nog publikens sak att tolka i sin upplevelse av detta personliga verk med sin poetiska melankoli. Fyra dansare, barfota i enkel ljusgrå kostym, tar plats på scen i gemensamma rörelsemönster, repetitivt, sökande (månne) efter livets spår, av tidens gång. Parallella rörelser, speglingar, fragment, där dansarna mitt i föreställningen stannar med ryggen mot publiken, i ett slags avgörande ögonblick. Strax innan står de fyra dansarna på knä mot varandra med viss ilsken mimik som framkallar skratt hos publiken. Det är snabba kast av tempo och temperament.
Håkan Jelk har skapat en kongenial scenografi med rörliga naturbilder/film, landskap som projiceras på en klippa och en stor sten, lätt surrealistiskt i pastos svartvitt design, ofta ihop med skimrande dovt mörker. Scenografin fungerar bra tillsammans med skenbart enkel, tystlåten ljuddesign av Jukka Rintamäki, som som lyfter fram dansarnas fokus på omtagningar, upprepningar, fysiska tillbakablickar – som en besvärjelse av tidens gång.
Tre kvinnliga dansare, varav två utför duetter med livfull mimik, en manlig dansare
som mitt i föreställningen har ett expansivt solo med en kraftfull konfrontation.
En sårbar koreografi där dansarna på knä lämnar publiken och försvinner
ut i mörkret, men lämnar efter sig en dynamisk gåtfull stämning.

Ingela Brovik