Napoli som B-film

Även om man måste bevara ett fint gammalt balettarv, är en teater trots allt inte ett museum. Det ska säljas biljetter, och det har inte alltid August Bournonvilles gamla baletter varit så bra på. Inkarnerade August Bournonville fans verkar vara en näst intill utdöende sort och därmed innebar inte dessa baletter någon god affär för en teaterchef. Något måste man då göra för att övertyga en ny ung publik att se Bournonvilles balletter. Detta insåg Nikolaj Hübbe, när han tillträdde som balettmästare vid Den Kongelige Ballet 2008. Tillsammans med Sorella Englund daterade han upp flera av August Bournonvilles baletter – bland andra den uppbyggliga Napoli från 1842. När den här tolkningen av Napoli hade premiär 2014 var det i form av en uppfriskande förnyelse och en behövlig uppdatering av en uppsättning från 2001. Men att det skulle vara en version som gällde för all framtid var det inte tal om, utan ett underhållande väl timat intermezzo, att ta till innan teatern helt och hållet helt förlorade sin Bournonville-publik.
Sorella Englund och Nikolaj Hübbe har fört baletten om fiskaren Gennaro och hans utvalda Teresina framåt tidsmässigt, närmare bestämt till 1950-talet och iscensatt den som en Fellini-film. Inget fel i detta. Men dessvärre har de också ändrat betydligt i balettens libretto, och rensat bort det kristna innehållet. När rivalerna Giacomo och Peppo eldar massorna mot Gennaro är det inte längre djävulen som de beskyddar honom för att vara i samröre med, men istället maffian. Och när Teresina försvinner på havet under ett oväder är det inte en munks välsignelse, som sänder ut Gennaro för att leta efter henne, men en förbipasserande pilgrim. Det är heller inte en amulett med en madonna-bild, som frigör Teresina från havsmonstrets trolldom, men ett silverhjärta, som hon tidigare har hängt om Gennaros hals. Även om man är ateist blir det väl inte mer realistiskt när det är ett silversmycke som bryter förbannelsen? En madonnabild skulle väl ha passa fint in i det katolska Italien, där historien äger rum, men i denne udgave av Napoli handlar det heller inte om realism. Vad det egentligen handlar om, förutom att sälja biljetter är svårt att se.
Vid denna säsongs repremiere på Sorella Englund och Nikolaj Hübbes Napoli har det italienska folklivet i första akten fått ett alltför avgränsat uppbåd, och har förlorat all sin folkloristiska oskuld. Folklivet på hamntorget är skildrat helt utan charm och poesi. Gestiken och mimiken har blivit grövre. Glöm allt om antydningens konst, här är allt övertydligt. Karaktärerna är inte längre personer i en historia, men liknar istället figurer i tecknade serier som spelar över på en maskeradfest, där det snarare verkar handla om att karikera än att porträttera.
Tidigare kunde man gärna sitta och fnissa lite lätt åt August Bournonvilles baletter med sina sentimentala pasteller, med undantag för den högromantiska Sylfiden. Kritiska röster har rests mot stereotypa framställningar av folkslag och minoriteter i Bournonvilles verk, i synnerhet i baletten Fjernt fra Danmark. Men dissa lite naiva skildringar och porträtt är ingenting i jämförelse med sättet att framställa italienska typer i denna version av Napoli. Här är det storrökande prostituerade, liderliga makaroni- och lemonadsäljare och andra klichéer i folklivet på torget.
Nu blomstrar nypuritanismen i våra samhällen, och förmågan att lätt känna sig kränkt firar triumfer över allt och alla. När en universitetsfest med mexikanskt tema förbjuds (så som har skett på Köpenhamns universitet vid inledningen av höstterminen) för att det kränker att par studerande, och när cowboyfester och liknande temafester förbjuds på olika håll kan verka obegripligt, men om det sitter en eller annan italienare och känner sig en smula sårad eller kränkt vid anblicken av denna version av Napoli på Det Kongelige Teater, så är det förståeligt.

Napoli har blivit till en grotesk karikatyr, som man skrattar åt, inte för att det är kul, men för att det är komiskt på ett fullständigt galet sätt och – förhoppningsvis har det skett omedvetet. Der är inte längre tal om en Fellini-film, men om en B-film. Och B står inte för Bournonville.

Även om andra akten med fin ny musik av Louise Alenius fungerar bra även om det är lite märkligt att havsmonstret Golfo är utklädd som döden, men det räddat inte den här uppsättningen. Ryan Tomash dansar flott och är både förskräcklig och fascinerande som Golfo, som är mycket mer intressant, ja mer realistisk än någon av de övriga personerna i historien.

Pantomimeteatret i Tivoli har under sommarsäsongen spelad ett August Bournonville program. Det begränsade scenutrymmet till trots och trots den bandade musikenoch de få dansarna uttrycker denna version mycket med av Bournonvilles själ och ande, än Napoli på Det Kongelige Teater gör. Vi får väl hoppas på att Pantomimeteatret även under den kommande säsongen dansar August Bournonville och på så sätt bevarar och upprätthåller det koreografiska arvet efter August Bournonville på ett bättre vis än det som gäller för den senaste versionen av Napoli.

Torben Kastrup