Decadance med Parisoperans balett

Så lägligt att det första program som inledde balettsäsongen på Palais Garner i Paris var Martha Graham Dance Company och att Ohad Naharin, som nyligen har slutat som konstnärlig ledare för Batsheva, stod för säsongens andra program. Naharin har alltid framhållit att den stora dansikonen starkt har påverkat hans konstskapande. 1956 när Martha Graham’s American Dance Company för första gången turnerade till Israel, skapade det en sådan succé att det åtta år senare ledde till att baronessan Bethsabée de Rothschild grundade Batsheva Dance Company, och bad att Martha Graham skulle vara dess konstnärliga rådgivare.
Det var 1974 som den unge Ohad Naharin började på Batsheva som elev, och senare bad Martha Graham honom att ansluta sig till hennes egen grupp i New York. Om vi hoppar snabbt vidare till år 1990, så blir Naharin konstnärlig ledare för Batsheva och år 2000, när han firar tioårsjubileum som dess konstnärlige ledare skapar han ett pot-pourri av tio utdrag ur sina tidigare verk som på så sätt blir till Decadance.
Sedan dess har Naharin upprepat sitt experiment, varierat källorna, deras antal, de olika sekvenserna, och ändrat ordningsföljden. Det är långt ifrån ett enkelt montage. De nykomponerade delarna blir istället till nya helt egna verk.
Den version som nu ingår i repertoaren på Parisoperans balett består av nio olika delar av verk från Mabul skapat 1992 till Sadeh 2, skapat 2011. Att som en underliggande teknik blanda modernt, klassiskt, traditionell dans med clubbing tillsammans handlar om koreografens ständiga intresse för det rituella, det folkliga och det individuella. Altetism, kontroll och flexibilitet utmanas hela tiden och för de klassiskt tränade dansarna i Parisoperans balett – fantastiskt engagerade, kapabla och precisa som de är i den explosiva dansen som är kryddad med Naharins distinkta gaga-stil. Under ett av de minnesvärda stunderna blir medlemmar av publiken uppdragna på scenen, i en fantastiskt koreograferad sekvens som gör det möjligt för amatörerna att passa in på ett magiskt vis. Resultatet är en generös, gripande och poetisk bild av dansens festliga och gemensamhetsskapande essens som verkligen värmer hjärtat.

Simona Gouchan