Pelle erövrar inte scenen

Den status, som Vilhelm Moberg och hans samhällskritiska Utvandrarserie har i svensk litteratur, har Martin Andersens Nexøs serie om Pelle Erobreren (Pelle Erövraren) i den danska litteraturen. Det har gjorts ikoniska filmatiseringar av bägge dessa romanverk. För övrigt spelar Max von Sydow en bärande roll i båda dessa verk. Det är dock endast den första delen av Pelle erövraren som har filmats, men den del som har gjorts är är väldigt lyckad och har belönats både med Guldpalmen och en Oscar. Filmen av Bille August är liksom boken berättad på ett övertygande vis och därför har man på Teater Republique förmodligen också tyckt att historien likaledes kunde göra sig fint som musikteater. Ramarna är i alla fall fina, föreställningen spelas nämligen på den nyrenoverade scenen Østre Gasværk, som byggdes 1878, samtidigt som historien om Pelle föregick. Men resultatet har dessvärre blivit en gumpetung, småtokig och urmodigt gammeldags teaterföreställning.
Liksom i Vilhelm Mobergs digra verk handlar Martin Andersens Nexøs roman också om svenska utvandrare, och huvudpersonen, den 8-årige Pelle, reser från Tomelilla i Skåne till Bornholm. 1877 går Pelle och hans gamle far, den fattige lantarbetaren Lasse, i land på den danske ön, där de hoppas att få ett bättre och mindre slitsamt liv. Men det sker inte, tvärtom brister alla deras förhoppningar och drömmar, för det omaka paret kan bara få jobb på Stengården, där alla verkar ha hjärtan av sten. Pelles mor är sedan länge död och nu har pojken bara sin veke och obeslutsamme far, som verkligen inte lever upp till sonens önskan om en stark och handlingskraftig far. Pelle utsätts för många svåra upplevelser innan han konfirmeras och kan komma från den barska och omänskliga tillvaron på Stengården.
Skådespelarna är fina och Julian Horta Meier Carlsen, som spelar Pelle, gör sig mycket bra. Sjunger som en ängel gör han också. Det är däremot dramatiseringen av texten, regin och scenografien som haltar betänkligt. Har dramaturgen överhuvudtaget läst romanen eller kanske bara sett filmen? Det är som om de fragmentariska scenerna är plockade ur filmen och sedan har satts ihop med hjälp av sång och små koreografiska inslag. Men det skapas aldrig någon helhetskänsla, och det går inte att känna medkänsla för någon av personerna, trots att historien är så trist med hur mycket lidande som helst för Pelle.
Det finns verkligen något att ta fasta på i Martin Andersens Nexøs text, från vilken det kan dras paralleller till både nutida flyktingströmmar samt till och med #metoo-rörelsen, men man tar inte tillvara dessa analogier. Musikteaterföreställningen blir som små dramatiserade påhitt på ett museum, där man försöker levandegöra historien för besökarna. Kanske kan Teater Republiques uppsättning av Pelle Erobreren användas för att åskådliggöra historien i litteraturundervisningen för skolbarn, men för en vuxen publik, som känner till Martin Andersens Nexøs levande historia om Pelle, finns inte mycket att ta till sig, att bli klokare på eller att underhållas av.
Maja Ravn, som bjukar göra fin scenografi, tar knappast tillvara Østre Gasværks vackra, rustika rum med fantastisk takhöjd och alla de möjligheter som finns i detta. Hennes scenografi består bara av en stor jordhög, som naturligvis demonstrerer den karghet, som råder på Stengården, där ingen människa kan gro och växa sig sunda, starka och glada.
Men det är ointressant och föga inspirerande att hela föreställningen igenom se på denna jordhög, speciellt som det finns så många latenta möjligheter i Østre Gasværks mäktiga rum. Bara i vissa scener använder man sig av gasverkets höga kupol med svalgångar och de här scenerna är även de bästa. Det är exempelvis när Pelle och Lassefar står på skeppsdäcket och i dimman skådar in på sitt nya fädernesland, eller när den hårt slående skolläraren står på den översta svalgången och bryskt kikar ner på sina små elever. Med denna trista och enkla scenografi kunde Pelle Erövraren i stort sett ha spelats på vilken vanlig scen som helst, men när föreställningen spelas på Østre Gasværks jättestora teaterrum, så förväntar man sig också en scenografi utöver det sedvanliga som inte är möjligt att uppleva på andra platser.

Torben Kastrup