Smärtan i rösten

Pour är en cirkel, en period, ett tillstånd. Det är ett verk i nakenhet om nakenhet och smärta. I centrum står dansaren Paige Culley med sin röst och kropp och det är genom henne resan går. Vem kan egentligen veta vad det innebär att känna smärta? All smärta är djupt personlig och tar sig olika uttryck för olika människor. I Culley verkar smärtan genom rösten, som ständigt och stadigt bryter samman i rop, kväden och skrik samt genom kroppen som också ljuder genom sitt möte med det blå våta scengolvet. Culley söker ett fäste, där smärtan kan ge vika, en position där den blir uthärdlig. Det öppnar sig ständigt denna möjliga identifikation här och inte minst genom Culleys ständigt i smärta frånvarande blick, blicken ut, bortom, inom. Det är en urmänsklig blick. Bortom kön och identitet, ras och biologi. I den blicken finns ett fäste för allt levande och genom denna har Daina Ashbee fångat ett momentum av tid, en stunds vila i allt det olevande och flyktiga. I smärtan och i identifikationen av densamma, gömmer sig kanske livets innersta villkor, hemligheten med all kamp. Det finns ett slut, det finns ett slut och det är dit vi skall, allesammans. Mäktigt, viktigt, krävande.

Karl Svantesson