Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Dans kring begreppet ”community”

2018-10-17

Fakta:

Namn: Belonging med To find a way with one another och Lonely Hunter
Regissör: Ben Wright respektive David Hernandez
Musik: Maurice Ravel respektive Szymon Brzóska
Ensemble: Skånes Dansteater med dansarna Anna Borrás Picó, Patrick Bragdell Eriksson, Kit Brown,Samuel Denton, Anette Jeline, Madeleine Månsson, Belinda Nusser med flera och Malmö Operaorkester Dirigent: Alice Farnham
Plats: Skånes Dansteater, Malmö
» https://www.skanesdansteater.se

”Community kan översättas till en mängd olika, men närbesläktade ord. Gemenskap, samhälle, samfund eller befolkningsgrupp är några förslag (…) Att ”höra till” är ett mänskligt behov. Men längtan efter tillhörighet leder lätt till uteslutning”, skriver Åsa Söderberg, VD och konstnärlig ledare för Skånes Dansteater i teaterprogrammet för Belonging, ett helaftonsverk med två dansföreställningar som haft urpremiär på Malmö Operas stora scen, den som Ingmar Bergman kallade ”Stora Buh”.
Community skall vara ett tema år 2018 för Skånes Dansteater föreställningar, där alla koreografer ombetts att reflektera och förhålla sig till detta begrepp.
To find a way with one another i regi av Ben Wright, avgående ”huskoreografens” sista verk vid Skånes Dansteater, inleder denna helaftonsföreställning med en mix av sju professionella dansare och nitton gästdansare mellan 12 och 70 år med olika nivåer på dans- och funktionsförmåga. Två av dem är kvinnor i rullstol, som tar plats med emfas på scen då hela ensemblen börjar med att ställa sig längst fram på den stora scenen och manifestera sig,tillsammans.
Melody Putus minnesvärda dans med en rullstolsburen kvinna på Skånes Dansteaters sommarscen för ett par år sedan är något jag kommer att tänka på när jag ser de rullstolsburna på scen- hur mycket oväntat som kan ske på scen med dansare med olika funktionsnedsättningar. Här börjar det i sommarsol, med alla i den integrerade ensemblen i glada färger och ständigt omskapande gruppdynamiska möten och utagerande solodans, konfrontationer och omgrupperingar i blänkande ljus och mjuka rörelsemönster, som får hela scenen att vibrera till Ravels distinkta, lätt högtidliga musik, form och färg som med elegans associerar till Skagenmålarna.
Men plötsligt förändras allt då dansarna byter kläder till vita dräkter med stora siffror på ryggen, som vore de spelare i ett fotbollslag eller människor i koncentrationsläger med kort tid kvar att leva. Samtidigt blir ljussättningen snabbt alltmer dramatisk. Mjukt melankoliskt, relativt långt bort från tidigare verk av Ben Wright som Feeling of going med sin visuella pregnans och oväntad dans uppför väggar.
Begreppet community rör sig under ytan av föreställningen med viss gåtfull touch, mellan ambivalens och utanförskap, solodans och tillbaka in i gruppen.
De två rullstolsburna kvinnorna sticker ut, den ena med pardans, den andra med solodans, i denna föreställnings poetiska utforskande av community.
Frågan sträcks över till verk nummer två, Lonely Hunter i regi av David Hernandez, som är den diametrala motsatsen till Ben Wrights verk, från vitt till svart, från skimrande ljus till kompakt mörker ur vilket fem dansare på gungbrädor rör sig mot publiken, högljutt skrattande, tillbaka in i mörkret och ut mot publiken igen.
Dynamisk koreografi i Lonely Hunter med inslag av estetisk actionfilm som leker med sig själv, vänder upp och ner på perspektiven med energi till Brzóskas fantastiska musik och dansarnas prat. Femton professionella dansare på scen (inga gästdansare) i svarta praktfulla kostymer som konfronterar varandra i olika grupperingar gentemot solodans, utforskar gruppdynamik.
Kontraster mellan skuggor och ljus som i en skräckfilm understryks av långa svarta tygsjok som hänger som stora segel ned mot scengolvet och som ständigt förändras av dansare som rör sig runt med tygsjoken som hängs upp, vrids runt,blir till intrikata former som förändrar atmosfären på scenen.
Därefter sker byte av kostym till underkläder vilket skapar viss skyddslöshet hos dansarna som rör sig i mörkret, rullar över scenen som havsvågor i denna svarta dramatiska dansföreställning, motsatsen till den vita, de två som tillsammans speglar sig i varandra, dialektiskt.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser