Dans som tål att tänka på

Stjärnkoreografen Sidi Larbi Cherkaoui har en sagolik förmåga att etablera hela världar på scenen. I Noetic (2014) skapade dansarna rymd, medan leran i Icon (2016) höll dem på jorden.
I Stoic, som nu avslutar hans trilogi för Göteborgsoperans danskompani, har jag svårare att direkt anamma det han inviterar till. I den nya koreografin bjuder Cherkaoui motstånd, han kräver tanke, medvetenhet och i förlängningen ansvar av sin åskådare.
Scenografen Hans Op de Beeck har i och för sig skapat en tydlig plats, en blandning av bibliotek och galleri. Konsten i fokus, alltså. Men det är en sofistikerad, närmast stelnad miljö. Allt är grått, bokhyllorna stänger rummet som massiva betongfundament.
Här trillar ett kärlekspar in. Shawn Ahern och Danielle de Vries kastar sig in i en akrobatisk älskog. Frustande lust bland de stela skulpturerna. De avbryts av en myllrande grupp med konstintresserade på guidad visning. Cherkaouis rörelser leker med vanor och borgerliga schabloner, med fint stöd av Hans Op de Beeck som lättar upp det grå i herrarnas kostymer och damernas chica dräkter med piffiga hattar och färgglada accessoarer.
Kollisioner och brott är drivkrafter i koreografin. Princess Madoki gör entré som en firad stjärna, alla flockas lystet omkring henne. Men det är en ödslig människa, hennes grymma historia, med inslag av #metoo, berättas av Nicolaa Leahey i en förevisande text.
Det är mycket text i Stoic – på engelska, översatt till svenska på en fris i fonden – men för ett dansverk är den ovanligt väl framförd och integrerad i Sidi Larbi Cherkaoui helhet.
Musiken är lika viktig. Felix Burton har det övergripande ansvaret, men hans kompositioner blandas sömlöst med traditionell, levande musik från Marocko, Kongo och Japan, framförd av fem musiker med en rad olika instrument på scenen. De grundlägger de skiftande stämningar där dansen bryter fram.
För det är, trots all text, i fysiska rörelser som reflektioner över tomheten, fasaderna och de djupare lagren av människa därunder, främst uttrycks. Cherkaoui visar hur vi dinglar med drinkar, röker – en dans i fantasifulla trios som till sist blir en enda rökring! – fipplar med mobiler, drar linor med knark, fördjupar oss i böcker och lägger oss på analyssoffan.
Som vanligt använder han hela ensemblen i ett kraftfullt, vackert och organiskt uttryck. Dansarna kan bygga en överraskande figur à la nycirkus hos Compagnie du Hanneton, eller skapa en dominoeffekt av kroppar som söker kontakt med varandra.
Stoic är en dryg timme av filosofisk begrundan över vad vi menar, vad vi står för och vad kärlek kan betyda. Det är en sammansatt upplevelse som skapar starkt eftertryck.
Så vad kan matcha den efter paus? Glimrande, renskalad dans, visar Crystal Pite med Solo echo. Formspråket vilar på en symbios mellan det flödande och det distinkta. Musiken är cello och piano av Brahms, två satser med olika karaktär. Koreografin skildrar i första delen individer i framåtrusande flykt, medan den andra gjuter tät gemenskap. Allt är expansiv, virtuos dans av sju medlemmar i Göteborgsoperans danskompani, mot en fond av vackert snöfall. Dust to dust är en danskväll att tacksamt ta emot i höstmörkret.

Spelas t o m 14 december.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 14 oktober 2018

Lis Hellström Sveningson