Politisk fars som får skrattet att fastna

Det är politikerveckan i Almedalen, konferensanläggningen har ett myller av folk, däribland stressade politiker, lömska lobbyister, grävande nyfikna journalister och hotellpersonal som inte riktigt fattar vad som pågår (egentligen tycker sig ingenen göra det…) Mitt i denna politiska röra dyker Anders Janssons lät förvirrade M-politiker upp, med sitt röda ostyriga hår och dito subversiva förhandlingsplaner. Han pendlar mellan oro och att vara djupt imponerad av sig själv, vilket ställer till det. Han anställer en ny sekreterare, spelad av Malin Cederbladh, med knallgul kjol och rosa kofta som går ton i ton med hans röda hårfärg. Hon är ständigt osäker, han – den totala motsatsen-när orden inte räcker till övergår det hela till fysisk gestaltning av motsättningar för att undkomma den kvinnliga M-ordföranden som bor på hotellrummet mittemot. Alltså smyger, studsar, närmast flyger den rödhårige över scenen för att undkomma sin chef, samtidigt som han skulle vilja framföra sin plan- medan den kvinnliga chefen med strikt kroppsspråk vill tona ner alla problem, i takt med hur opinionssiffrorna stiger och sjunker. Under tiden rör sig den osäkra sekreteraren med med nedåtriktad energi runt i konferensanläggningen för att undvika konfrontation.
I lobbyn sitter en frustrerad socialdemokrat med rött ansikte, spelad av Sven-Åke Gustavsson, som bara vägrar ge upp partiets klassiska ideal, samtidigt som han väntar på att få hjälp med sin icke fungerande dator – och på att hans parti skall bli vad den en gång var. Stelt kroppsspråk gestaltar hans politiska situation, att vänta på ingenting. Politisk fars, knepiga förhandlingar, bisarra situationer som skapar skrattsalvor hos publiken, som alltid på Göteborgs stadsteater nära kontakt mellan scen och salong i denna roliga föreställning, som samtidigt är en dystopi – tycks vara skriven i samklang med det politiska läge som pågår just nu.
Samtidigt, en förvirring över den tid vi lever i, mellan ideologiska motsättningar och knepiga förhandlingar, en tidsanda månne komisk som en Chaplinfilm, samtidigt dystopisk – men man är aldrig så allvarlig som då man skämtar.

Ingela Brovik