En Carmen som vägrar att dö

Det är på många vis riktigt fint tänkt i den nya och moderna tolkning av Carmen, som den unga spanska koreogafen och multikonstnären Marcos Morau har skapat för Den Kongelige Balett. Genom att låta det kända trekantsdramat om den förföriska och frihetsälskande Carmen, den firade toreadoren Escamillo och den svartsjuke serganten Don José utspela sig i en nutida filmstudio, där man håller på att spela in Carmen som en gammal svartvit film, öppnar Morau för en interssant blanding av fiktion och verklighet. En blanding som effektfullt och humoristiskt visar på teaterns och den iscensatta verklighetens illusoriska lögner och samtidigt presenterar de tre huvudkaraktärerna i många olika gestaltningar i ett absurt, surrealistiskt och mycket spanskt universum.
Som publik får man hållet ett dubbelt öga både på dansarna på scenen i flotta, imposanta och färggranna kostymer, och se samma dansare i simultana svartvita filmscener på en stor skärm över scenen.
Med den rätta känslan för hur film kan användas, verkar Marcos Morau ha inspirerats av bland annat Busby Berkeleys flamboyante svartvita musikalfilmer från 1930-talet med kroppar, ben och armar i kaleidoskopiska mönster filmade i fågelperspektiv. Och Marcos Moraus mycket gestiska, arkitektoniska och lite maskinella ensemblekoreografi passar fint på film i fågelperspektiv.
Men de många musikal-inspirerade gruppkoreografierna blir i längden också föreställningens svaghet, i likhet med dansarnas rörelser som är som på en tecknad film. Självfallet framstår de i sitt humoristiska sätt att efterlikna musikens gestik lite väl infantila.
I gengäld möjliggör den svartvita filmen härliga closeups av den fantastiska mimik hos bland annat Kizzy Matiakis och Ida Praetorius i deras Carmen-gestaltningar och hos Jon Axel Fransson som trostjuven Escamillo,
Förutom musik av Bizet är ryske Sjtjedrins härliga och välinstrumenterade Carmen Suite en viktig del av föreställningen. Men även Edith Piafs sång Carmen’s Story ingår mycket lämpligt i musikcollaget. Esther Lee Wilkinson passar dessutom perfekt för att spela den gangsterliknande kvinnan med hög cigarrföring, som representerar en fusionerad Edith Piaf, Carmen och Don José. Utmärkta tolkningar av sina respektive karaktärer gör även Tobias Praetorius och Marcin Kupiñski som korpulenta spanska kvinnor i sorgflor och högklackade skor.
Typiskt för Marcos Morau har några av dansarna repliker. Men dessvärre var en stor del av replikerna alltför otydliga på premiäraftonen. Trots det visar Carmen som helhet, att Marcos Morau är en uppfinningsrik teaterman med stor talang. Men det koreografiske språket i Carmen är alltför begränsat för en helaftonsföreställning med Den Kongelige Ballet.
Det verkar som om, Morau tidsmässigt har varit för pressad med denna stora produktion, där han kunde ha utformat det hela betydligt skarpare på temat machoman och våld mot kvinnor. I gengäld betonas en önskan om likhet mellan manligt och kvinnligt både när det gäller casting och kostymer.
Som en modern handlingskraftig kvinna vägrar Carmen alias Ida Praetorius att dö i slutscenen. Men den ödesmättade ursprungliga historien handlar ju om att Carmen kommer att dö. Och det gör hon också på ett mycket realistiskt sätt i denna moderna version. På vilket sätt ska inte röjas här, utan upplevas på teatern.

Idé och iscenesættelse: Marcos Morau. Koreografi: Marcos Morau med L. Nogal, A. Montfort og M. Rodríguez. Musik: Bizet, Sjtjedrin, Guiraud, Rimskij-Korsakov og Dumont. Scenografi: Max Glaenzel. Kostumer: Silvia Delagneau. Den Kgl. Ballet. Det Kgl. Kapel. Dirigent: Tim Murray. Gamle Scene til 1. november.

Af Vibeke Wern vw@berlingske.dk

Foto: Per Morten Abrahamsen

https://medie.kglteater.dk/Presse/main/thumbnailview/qsc=Carmen

Skriv Carmen i søgefelt og klik på Sæson 2018-2019

Jeg vil foreslå enten

1) foto IMG_9022, Stephanie Chen Gundorph og Jón Axel Fransson i Marcos Moraus ”Carmen”

eller

2) foto IMG_8862, Stephanie Chen Gundorph med coeps de ballet i Marcos Moraus ”Carmen”

Vibeke Wern