Carmen sedd av dansens Almodóvar

Den Kongelige Ballet danser inte ballet, utan använder sig av film i Marcos Moraus tolkning av Carmen. Den spanske koreografen, som den danska danspubliken senest upplevde i Waltz vid Dansk Danseteaters Summerdance, är känd för att spränga konstarternas snäva gränser. I sin version av Carmen låter Marcos Morau film och dans smälta samman och samtidigt dekonstruerar han fullständigt historien om den tempramentsfulla Carmen från tobaksfabriken i Sevilla.
Marco Moraus historia äger rum under en filminspelning, där det spelas in store dansscener, som påminner om dem, vi känner till från de brett anlagda underhållningsfilmer som gjordes under 1950-talet. Flera kameror följer de agerande under inspelningen av filmen Carmen, och de levande bilderna projiceras direkte upp på en stor duk över scenen. Publiken kommer således väldigt nära inpå performerna och kan se deras minste mimik. Kamerornas närbilder används naturligvis för att visa, vad som egentligen sker i kölvattnet på en stor filminspelning.. Till exempel ser vi Kizzy Matiakis som en arrogant och förfärlig filmdiva, som inte vet, vilken grimas hon ska uttrycka sig med. Och vid sminkbordet förälskar sig de två manliga ”filmstjärnorna”, Jón Axel Fransson och Oliver Starpov, i varandra medan de pudrar kinderna. Närbilderna betyder, att det är flera kameror på scenen, som distraherar och stjäl något av publikens utsikt. Filmteamet med filminspelningen är med andra ord ytterst autentisk med alla sina fördelar och nackdelar.
Historien om Carmen är förvandlad till oigenkännlighet, för hos Marcos Morau handlar det mer om livet bakom kulisserna på en filmteam än om Carmens kärleksaffärer. Veket är uppdelat i filmscener, som annonseras av filmarbetarna med ett klappträ. Personerna med klappträet använder samtidigt sina få sekunder av berömmelse på filmremsan till att göra reklam för sig själv, som om de var på en datingsite. De marknadsför sig själva, på samma sätt som vi dagligen ser på sociala medier. Det är på det hela taget de svartklädda och glasögonprydda filmarbetarna, som tar det mesta av utrymmet under filminspelningen. Dessa arbetare i filmteamet drömmer själva om att spela huvudrollerna och att bli filmstjärnor. Oberoende av kön prövar de gärna Carmens guldklänningar och Escamillos toreador-jackor. Könsskillnaderna suddas ut mellan dem, alla är kvinnor och alla är män. Alla får vara den de önskar sig vara.
Filmarbetarnas många dansare på rad är hänförande showdans, som man annars bara ser på internationella dansshower som till exempel Friedrichstadtpalast i Berlin. När dansarna ligger ovanpå transportboxar med benen utsträckta rakt upp i vädret, skapar de en stor flott solfjäder tillsammans med sina fladdrande ben, som viftar i luften.
Marcos Morau är formidabel till att skapa den slags stora danstableauer med formationer och rörelser, som understryker det spanska temat och som passer perfekt till musik¨ken av George Bizet, Charles Dumont, Rodion K. Shchedrin, Ernest Guiraud och Nikolaj Rimskij-Korsakov
De så kallade huvudrollerna som Carmen, José och Escamillo spilles/danses av olika dansere. Ida Praetorius, Stephanie Chen-Gundorph och Kizzy Matiakis har de fleste scener som Carmen, medan Andreas Kaas, Oliver Starpov och Marcin Kupinski oftast ses som José. Och Jón Axel Fransson agerar mest som en självgod tuggummi tuggande toreador, som helst inte vill komma alltför nära Carmen, för att han föredrar män.
Första akten består av en fest, där man gapskrattar åt alla, uppfinningsrika och heltokiga scener och påfund. Utifrån devisen att ”less is a bore”, har Marcos Morau tagit alla klichéer om Spanien och maximerat dem, så att det blir så överdrivet spanskt, som det knappast är i Spanien. Det är massor med starka färger, som rosa knästrumpor, mörka kappor, Utsmyckningar med band, sombreros, toreador-jackor, volanger, solfjädrar, fladdrande kjolar, solglasögon, flamencoskor och hästar. Marcos Morau skapar det ena absurda och manierade scenariet efter det andra, och de är alla som hämtade direkt från en vanvettigt hysterisk Pedro Almodóvar-film.
Der sker otroligt mycket på scenen, samtidigt som att man också ska följa med på filmduken. Helt vild är scenen, där man rider på små karusellhästar framför en så kallad green screen, som förvandlas till en skog på filmduken. Med så mycket action på en och samma gång, lyckas man bara att se en liten del av allt det som pågår. Precis som i den överväldigande mediaverklighet som vi dagligen matas med och omöjligen kan överblicka. Men det är som om Marcos Morau drabbas av brist på idéer i andra akten, där bara de sista par scenerna är lika starka som dem vi fick uppleva under första akten. Annars är andra akten präglad av oskarp talteater, medan dansen förlorar sig i mörka kulisser, eller så upprepas idéerna från fösta akten. När det mimas till en Édith Piaf sång, eller när en karaktär i en oändlighet går snackande runt utan att vi kan uppfatta, vad som sägs, så falder hela föreställningsbygget ihop.
Marcos Moraus Carmen är inte ett verk med långt hållbarhetsdatum, men hans dekonstruktion av historien upplevs som relevant, angelägen och här och nu. Denna aktualitet beror påMarcos Moraus lek med kön, sexualitet och etnicitet – samt hans fokus på ytlig online-existens i de sociala medierna kontra äkta närvaro. Med detta finger på pulsen är det också extra tråkigt, att andra akten inte fungerar optimalt. Mens första akten är vilt nytänkande underhållning, så blir man dessvärre lite uttråkad i andra akten, innan vi äntligen når fram till den spännande och dramatiska avslutningen, där verklighet och fiktion blandas, så man inte vet, vad, som verkligen sker, och vad som är fake news.

Torben Kastrup