Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 01 mars 2021

Cristiana Morganti dansar vidare efter Pina

2018-10-02

Fakta:

Namn: Jessica and me
Koreografi: Cristiana Morganti
Filmare: Connie Prantera
Musik: Musikkonsultation: Kenji Takagi Musikredigering: Bernd Kirchhoefer
Ensemble: Cristiana Morganti
Plats: Gästspel på Dansstationen 25-26/9

På biografen Delphi, nära Bahnhof Zoo i Berlin, februari 1990, tre månader efter Berlinmurens fall, sitter folk på biografens café och väntar på att Pina Bauschs film Die Klage des Kaiserin skall ha premiär.
Jag har ett intensivt samtal med en dam med strikt energi kring sin smala gestalt om läget efter Murens fall, vad vi kan förvänta oss, hon svarar med sarkastisk ironi.
Sen går vi alla in i biografen – och upp på scenen för att presentera filmen går damen jag snackat med – utan att veta att det var – Pina Bausch.

Jag kommer osökt att tänka på detta möte med den legendariska dansaren och koreografen Pina Bausch inför gästspelet Jessica and me, av och med Cristiana Morgantiet verk som är en hommage till Pina Bausch, till danskonsten och den tid som flytt, men som ändå finns kvar i dansarens kropp och medvetande.
I drygt tjugo år var Cristiana Morganti solist i Pina Bauschs berömda danskompani Tanztheater Wuppertal och efter Pina Bauschs bortgång 2009 fick hon förfrågan om att göra en hommage till henne.
Moving with Pina blev Cristiana Morgantis förstasoloverk, och därefter, ett nytt verk, Jessica and me, en dialog mellan dansaren och ett påhittat alter ego, Jessica, som finns enbart som inspelad röst/ voice-over i föreställningen samt inspelad inre monolog och musik.
Cristiana Morganti tar plats på Dansstationens stora scen i halvmörker, där där kvinnliga rösten/Jessica säger saker som ”I hate beginnings!” om hur jobbigt det är att börja en föreställning. Den kommer sedan med uppmaningar, omdöme, regi, ord som både jagar dansaren över golvet och kommunicerar med henne, med viss ambivalens.
Efter en stund tar musiken över där dansarens stillastående gestaltar springande på röda mattan, visar vad hon som väl etablerad dansare kan skapa med och genom sin kropp, och vad hon inte längre orkar, ett slags dialektisk
fysisk berättelse – med humor och stolthet. Hon sätter sig ner med en liten kassettbandspelare framför sig, i tät dialog med ”Jessica” som ställer impertinenta, obekväma frågor till Cristiana, som besvarar frågorna genom att undvika dem. Frågorna upprepas, de undvikande svaren likaså, innan Cristiana visar upp vilken kroppslig mångfald hon har att gestalta, som ilska på olika språk och dess kulturer (publiken skrattar, kärleksfullt).
Den känslomässiga förhöjningen ökar då hon sen ställer sig med ryggen mot den bortre väggen och storgråter, högljutt, vänder sig ut mot publiken och skrattar, sen in i väggen igen, som vore det en parafras på en scen ur en Chaplinfilm, med perfekt timing, som i hela denna personliga dynamiska föreställning med två inspelade röster: Jessica, energisk vass kvinnlig röst på engelska, en manlig majestätisk röst som på tyska förkunnar att snart börjar föreställningen, tvärtom mot den förställning som pågår.
Då cirka 15 minuter av föreställningen återstår avbryts det hela av brandlarm, publiken måste ut genom nödutgång. Därför får alla vi som vill se hela föreställningen en ny chans
nästa kväll, då Jessica and me visas, utan avbrott. Ironiskt nog förekommer en scen i slutet då dansarens vita långa balettkjol brinner, i en filmscen som projiceras på kjolen. Därefter en filmbild där en ung tjej dansar
liksom inuti dansarens kjol, vilket skapar ett poetiskt perspektiv i denna dynamiska, samtidigt lågmälda föreställning som är en djupt kärleksfull, personlig hommage till Pina Bausch och den nyskapande danskonsten
som blickar framåt, med sitt bagage av tiden som flytt.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser