Innan himlarna faller

Hur kan något så vackert handla om något så förfärligt som ”superstormar, rasism och förgiftat språkbruk”? Margaret Jenkins själv, lång och ståtlig, ger publiken nycklarna precis innan föreställningen börjar. Hon berättar hur ”jag 75, dansarna 25” samlades i studion dagen efter presidentvalet och delade chocken. Allt man önskat och strävat efter, allt gott som såg ut att vara på väg i USA tycktes lagt i ruiner. En chock. Ur chocken växte ändå just detta: så vackert!
I Stockholm dansas Skies Calling Skies Falling på Färgfabriken; en kärv med generös lokal; grovt enkel, talande befriad från allt utanverk. Föreställningen inleds med en film, en prolog, där samma sju dansare som i föreställningen filmas ovanifrån och från sidan på en sandfärgad vidd. Jag tänker öken, men det visar sig vara en utrymd silo. Projicerad på den stora väggen i fonden, som har ett par nischer, ”bryts” dansarna när bilden går över skarven mellan platt vägg och nisch. Tunna, fladdrande vita kläder gör dem till luftburna fåglar som glider mellan par och grupp.
Så dansen: Cunningham-dans översatt, förvaltad, traderad in i 2000-talet. Margaret Jenkins var som ung med i Cunninghams kompani, och blev en av dem som förde hans verk vidare. Hennes gamla kärlekshistoria med Sverige, beror på att hon repeterade in Cunninghams verk Summerspace för Cullbergbaletten 1967. Hon fortsatte att arbeta på samma sätt i andra länder i Europa och skapade med tiden sitt eget kompani som nu är 45 år gammalt och har dansat bortåt 80 verk signerade av Jenkins själv.
Så dansen och dansarna: det är fyra kvinnor och tre män, klädda i vitt som går in på rad. Till skillnad från filmens sakrala vithet är de vita, vida byxkjolarna nu fodrade med brinnande rött tyg, som skymtar med dramatisk återhållenhet i snurrar och lyft. Och det snurras, och det lyfts. Cunninghams ande rullar genom gruppens supermjuka men kraftfulla stil. Duetter, trios, solon, unisona gruppsekvenser – välkomponerat vilar verket i sin egen bild och musiken av Carnacki-Sakamoto-Noto.
Skies Calling Skies Falling sköljer som havsvågor mot sina betraktare. Vackert, lugnt, milt, men med facit i hand börjar jag också se det möjliga mönstret av chock, fasa och därur styrkan till uppbrott, samling, framåtrörelse. Himlarna åkallar människorna samtidigt som det ser ut som att himlarna faller ner på oss. Vad har vi att sätta emot, annat än detta? Vi har bara varandra och den energi som föds ur våra möten. Kanske detta är den vackraste protest man kan tänka sig mot en lika svår som svårbegriplig tid. Vi har inget annat än en mänsklig idé om människan på jorden. Dansarna är sinsemllan olika, ändå en sammansvetsad, unison grupp som skickligt flyger in och ut ur en koreografisk väv.
Varför dansas inte Skies Calling också på stora svenska scener? Programmets långa lista över kompaniets donatorer och böner om bidrag viskar sitt eget försök till förklaring. Fler än de som nu kan se verket skulle kunna lyckliggöras, kanske tröstas, med en stund bland fria sinnen och fria kroppar i ett fritt bildbygge.

Margareta Sörenson

Skies Calling Skies Falling ger dessutom på Frösö Park Arena den 20 september och Nova Academy i Simrishamn den 25 september.

Fler Föreställningar