Andrea, André och Alexandra leker A-leken

Alla, både vuxna och barn från 5 år och uppåt, måste ta av sig skorna för att få komma in på Dansstationens stora scen där föreställningen äger rum. Publiken har sina sittplatser på scenen vilket skapar stark närhet mellan dansare och publik.
Dansarnas tighta kontakt med publiken är gränsöverskridande, vilket Claire Parsons AAA med sin underfundiga koreografi utvecklar hela tiden, en dansföreställning gjord för Dansstationens Turnékompani,
som firar tjugoårsjubileum i år.
De tre dansarna i AAA har alla förnamn som börjar på A (kanske har anknytning till verkets titel?). De bär kostymer som är en mix av 1600-1700-tals-peruker, stora kragar, puffbyxor och andra eleganta klädesplagg, sammansatta med kläder från vår egen tid. En del 1700-talskläder kastas ut över den unga publiken, en guldskimrande kofta, som många vill ta tag i, men bara en flicka får bära den.
En av de små manschetterna med spetsar flyger ut över publiken som en fjäril, poetiskt, innan den landar i publikhavet, en av många aktioner som sätter igång denna lekfulla expedition som undersöker och vänder upp och ner på saker och ting.
Glada och nyfikna utforskar de tre figurerna sin nära omgivning med fokus på hand- och armrörelser som utvidgar och förändrar rummet till Mikael Svaneviks musik, ofta i samklang med olika ord som börjar på A, som Alltid, men även enbart a-ljud, som kommunicerar med publiken.
på enscen med geometriska mönster av rosa, ljusgröna, gula (med flera färger) tunna brädor som ibland är små staket, ibland blir mönster på scen som hos konstnären Mondrian.
Föreställningen leker fram de tre figurernas utforskande av världen och verkligheten i närtid och långt bort, olika miljöer som när ett tygstycke med alper hängs fram på ett av staketen- en mix av konstruktioner, känslor, förnimmelser- lek med fem myror som är fler än fyra elefanter- vänder ut och in på sig, sina kroppar, sina tidsuppfattningar, abstrakt och fysiskt konkret levande på samma gång. Underfundigt undersökande med lustfyllda rörelser, som samtidigt tycks vetenskapliga, i ständig kommunikation med publiken, varav en del bjuds upp att delta och utvidgar det sceniska rummet.
En egensinnig föreställning för alla åldrar där dansarna med sin kraft och lekfullhet i Parsons koreografi stannar tiden – och vänder ut och in på den.

Ingela Brovik