Hellre svävande oförutsägbar ängel än irriterande upprepat clowneri

Från den klassiska cirkuskonsten är numret med clownen, som knappt kan komma upp på linan välkänt. Och när han efter ett otal försök äntligen kommer upp på den, är han hela tiden på väg att tappa balansen och trilla ner igen. Under nycirkusfestivalen Move It presenterar franska Rémi Luchez en nytolkning av denna välkända clown-entré. Rémi Luchez är dock inte sminkad som en clown eller iförd clownkostym, utan bär vanliga jeans och sweatshirt. Praktiska kläder när han likt en annan scenarbetare börjar sitt nummer med att sätta upp sin egen lina. Linan består i det här fallet av ett stycke ståltråd uppspänt mellan mellan några förkolnad trästolpar, som liknar överdimensionerade använda tändstickor. Det tar lång tid, att sätta upp linan och det tar också lång tid för honom att komma upp på den. Han kämpar också länge med att hitta balansen. Att betrakta detta är lite som att titta på en gör det själv-video på YouTube med en riktigt fumlig människa. Hur spännande och trevligt är egentligen detta i längden? Är det inte ett ganska trist tidsfördriv att se på något sådant? Uppe på ståltrådslinan plockar Rémi Luchez fram en kniptång ur bakfickan och klipper av ståltråden så att han faller ner och hela lin-konstruktionen störtar samman och så börjar hela uppsättningen från början igen. Detta upprepas många gånger och sänder tankarna till Sisyfos-myten och påminder om, hur människan upprepade gånger lägger krokben för sig själv. Rémi Luchezs föreställning Miettes är som en visualisering av ordspråket om att såga av den gren man själv sitter på, och kan således ses som en symbol för hur människan förstör grunden för sin egen existens.
Om man gillar Rémi Luchezs humor, är väl en smaksak, men undertecknad faller inte riktigt för den. Den lätt pretentiösa föreställningen Miettes innehåller många upprepningar. På grund av att publiken sitter på bägge sidor om linan vänder sig Rémi Luchez omväxlande till respektive publiksida och upprepar därmed också sina hänvändelser till den, vilket gör hela föreställningen tung och omständig. Man får känslan av att bara hälften av föreställningen vänder sig till den sida där man själv sitter. Till sist sitter Rémi Luchez själv i publiken på den ena sidan av linan och leker viskleken med dem, men hur spännande är detta att titta på? Föreställningen varar i 60 minuter, men om Rémi Luchezs bara hade haft en publiksida att vända sig till kunde den absolut ha varit 30 minuter kortare, och det skulle ändå ha varit väl tilltaget.
Mycket mer artisteri och substans är det i föreställningen Horizon, med franska Chloé Moglia. Hon är en sann cirkusartist, som lyckas reducera allt onödigt och förmedla essensen i sin akrobatik och sitt budskap. Med höga stönanden och djupa suckar kravlar hon upp längs en lina som hänger i en skulptural konstruktion, vars yttersta ände är ett tunt rör, som hon kan ta tag i. När hon har fått ett fast grepp om röret, låter hon linan ramla ner på jorden, som om hon kapade sin egen navelsträng. Hon hänger nu fyra meter över jorden utan säkerhetslina Det är en skrämmande syn, som påminner om de ångestframkallande drömmar, där man förlorar fotfästet, vacklar till och försöker få fast i något, innan man störtar ner och vaknar med hjärtat i halsgropen.
Svävande uppe i luften utan någon form av säkerhet verkar dock Chloé Moglia vara fri, och hennes suckande och stön upphör. Ibland hänger hon i en arm, ibland balanserar hon på det tunna röret, ibland balanserar hon på låren eller höften eller sin tunna bröstkorg, som om tyngdkraften vore satt ur spel. Det är mycket nervpirrande, men samtidigt också mycket elegant och lyriskt, för med sina långsamma rörelser från position till position skapar hon en slags luftbalett eller en svävande tai chi-övning
Horizon kan liknas vid en slags fysisk dikt, där stämningen och känslan präglas av tidlöshet och viktlöshet. Den vitklädda Chloé Moglia svävar som en ängel i tomheten eller som en mobil av Alexander Calder, som stilla rör sig meditativt i luften. Denna makalösa luftbalett är som en allegori över den mänskliga existensen, som alltid är en balansgång i förhållande till våra medmänniskor och omvärlden. Somliga tider upplever vi vår existens som ytterst ansträngande och obekväm – andra gånger känns den däremot lätt och behaglig. Men alltid är vi hänvisade till oss själva och våra egna förutsättningar, så snart navelsträngen är kapad.
Det krävs otroliga krafter för att hänga i en arm eller att balansera på ett spinkigt rör i de hela 30 minuter, som Horizon varar, men Chloé Moglia är en imponerande stark kvinna som får artisteriet att se lätt och obesvärat ut. Hon är en nycirkusartist, som behärskar sitt yrke till perfektion och därför är det lätt att tillföra ett extra symboliskt lager i hennes performance utan att det verkar påklistret eller pretentiöst. Med gammal sågspånsdoftande cirkusretorik skulle man kanske kunna kalla Chloé Moglia för Luftens Drottning, men här vill istället undertecknad se henne som en stark Pippi-Lotta som lyckas förena det kraftfulla med det poetiska.

Festivalen Move It presenterar många föreställningar, som kan upplevas på olika platser i Köpenhamn.
www.metropolis.dk/move-it-2018/

Torben Kastrup