Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Internationell scenkonst med en alldeles särskild lyster

2018-08-30

Fakta:

Namn: Singulière odyssée & Shoot the moon (Sol León och Paul Lightfoot); Woke up blind (Marco Goecke); The Statement (Crystal Pite)
Koreografi: Sol León och Paul Lightfoot; Marco Goecke; Crystal Pite
Ensemble: NDT 1 (Nederlands Dans Theater 1)
Plats: Göteborgsoperan, Göteborgs dans- och teaterfestival
» https://www.gdtf.se/sv/

Nederlands Dans Theater, NDT, har äntligen kommit till Göteborg och visar med sitt bidrag i årets Dans- och teaterfestival vad hela festivalen går ut på. Med internationell scenkonst av yppersta kvalitet ska både aktörer och publik här på hemmaplan inspireras. Sällan har jag hört så många samfällt lyckliga och imponerade suckar som på Göteborgsoperan i lördags kväll. Med fyra kortare stycken i en väl avvägd sammansättning visade dansarna varför NDT har en ledande roll i dansvärlden. Och då är vi ändå bortskämda med att i just det huset själva ha ett av Europas främsta, moderna danskompanier. Men omväxling förnöjer och det står en alldeles särskild lyster omkring NDT, en kvalitet som medvetet har byggts upp sedan kompaniet startade 1959 i Haag. Med Jirí Kylián som konstnärlig ledare under 1900-talets sista decennier utvecklades profilen med spets.
Sedan 2011 är koreografen Paul Lightfoot konstnärlig ledare och hans kollega Sol León konstnärlig rådgivare. Ända sedan 1989 har de båda koreograferat tillsammans och de är ett prov på hur NDT arbetar. Båda kom som unga dansare till NDT 2, juniorkompaniet som är växthus för moderkompaniet – NDT 1. Kraven på dansarna är höga, men samtidigt finns en ambition att utveckla nya begåvningar, både dansare och koreografer. Så upptäcktes och uppmuntrades Lightfoot och León, som sedan har utvecklat en internationell karriär. 2002 blev de huskoreografer hos NDT.
Kompaniet knyter även koreografer till sig över längre tid än enstaka produktioner.
Tillsammans med de kvalificerade dansarna får de möjligheter att fördjupa sina konstnärskap. Svenska Johan Inger hör till kretsen.
Den här säsongen är Crystal Pite och Marco Goecke knutna till NDT och bidrar med var sin koreografi i programmet på Göteborgsfestivalen, men först ut är Singulière odyssée av Sol León och Paul Lightfoot till musik av Max Richter. Resmotivet etableras av ett tågljud medan ridån går upp för ett ödsligt väntrum med klocka och tunga väggpaneler. In störtar en ung man med hastiga steg och expansiva rörelser. Han slår huvudet mot en massiv dörr, som öppnas för strömmar av män och kvinnor. Ensamma och i grupp korsar de varandras vägar, rusar framåt, backar tillbaka, samlas och skingras. Kostymernas mönster antyder samhörigheter, men det är framför allt ett associativt berättande i rörelse där Richters musik stegrar intensiteten tills mängder av fallande höstlöv signalerar slutet på en resa genom tiden.
Redan här presenteras NDT:s stil och särart: styrkan, distinktionen och lödigheten i linjernas flöde. Dansarna har alla en tydlig grund i den klassiska tekniken, men koreograferna använder den för att förhöja moderna uttryck. Hos Lightfoot och León finns också tydlig påverkan från Mats Ek i vinklade lemmar och roliga lyft.
Sammantagen är hela kvällen hisnande och utsökt. Och variationsrik. Mario Goeckes Woke up blind är en hyllning till Jeff Buckley, amerikansk singer-songwriter som dog ung. Uppumpade överkroppar och armar i precisa positioner dominerar uttrycket hos de sju dansarna. Men det krävs även exakta ben och fötter, för tempot är högt när Goecke översätter energin i Buckleys musik till dans, utan att en enda sekund illustrera de känslosamma texterna.
Text och rörelse i en rolig och överraskande symbios bjuder Crystal Pite på i sitt stycke The Statement. Koreografen leker med organisationshierarkier i ett möte mellan två män och två kvinnor runt ett bord. Associationen till Kurt Jooss Det gröna bordet (från 1932) med krigsherrar runt bordet, är ofrånkomlig. Pite låter dansarnas rörelser ge exakt liv åt inspelade röster. Det är på pricken, både som socialt spel och virtuos dans.
Sol León och Paul Lightfoot avslutar kvällen med Shoot the moon. Fem dansare i ett laddat spel om tre relationer med drömska drag och videoinslag till Philip Glass musik. Filmbilderna lägger inte till särskilt mycket, men dansen ger desto mer. León och Lightfoot talar i intervjuer om hur passionerade de är i och för sin konst. Shoot the moon är ett vackert uttryck för det. Dansen är avklarnad och stark, men öppen för åskådarens egna associationer och intryck. Med roterande väggar skapas tre olika rum och i vart och ett vibrerar olika känslor. Desperationen hos männen är genomgående. Hos kvinnorna finns återhållen längtan. I möten och gester, som dras ut till rörelser i hela kroppen tar avgörande livssituationer form. Dansarna är samspelta och närvarande i varje sekund, oavsett de hänger på väggen eller hystas runt i en kraftfull duett. NDT bjuder på dans att njuta och hänföras av. Sådant vill vi se mer av på Göteborgs festival.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 27 augusti 2018

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser