Festivalrävar i lek med schabloner

Varför gråter Gustavia? Det är inte så lätt att veta. Och vem är hon? Osäkerheten är en grundläggande ingrediens i performance. Genrens princip är att gå utöver de förväntade, traditionella gränserna och begreppen, att skapa ett levande nu som öppnar för nya, oförutsedda vägar och händelser. Precis så börjar Gustavia, en perfomanceföreställning där årets Dans- och teaterfestival presenterar två artister från eliten av Europas performance, tillika festivalrävar, spanskbördiga La Ribot och franska Mathilde Monnier.
Jag tillhör dem som under åren har klagat på att typiska festivalföreställningar tenderar att gro ihop i ett mischmasch, ofta under beteckningen performance. För att få internationell gångbarhet undviks uttryck som likt traditionell teater kräver textförståelse. Men tilltron till rörelsens förmåga att nå ut är lika svag. Istället balanserar dessa föreställningar på slak lina någonstans emellan. Gustavia är, befriande nog, redan i sin intention äkta performance.
Båda artisterna har visserligen sin bakgrund i dansen, men La Ribot har i snart trettio år ägnat sig åt performancekonst, alltid med rörelsen som bas, men med en mängd av vidgade uttryck. La Ribot blandar in objekt, video, film och skrivande, allt efter behov. Spelplatsen kan lika gärna vara en konsthall som en teaterscen.
Mathilde Monnier kan synas ha en tydligare danskarriär som koreograf med många år som konstnärlig ledare för det regionala koreografiska centret i sydfranska Montpellier och sedan 2013 som chef för Centre National de la Danse i Paris. Men verken hon skapar har alltid öppnat dansen mot nya former och andra konstuttryck.
En blandning av lika och olika präglar därför Gustavia, som duon har spelat sedan 2008.
Stora teaterns scen är klädd som ett sorgehus. Över hela scengolvet ligger svart sammet draperad och de höga, tunga intäckningarna skulle vid jämförelse få Bernardas hus att verka lättsinnigt. En modern snurrfåtölj i svart skinn mitt på scenen och en mikrofon i stativ på vänster sida. Det är allt – innan La Robot och Monnier kommer in och börjar snyfta.
De mogna damerna är klädda i dansdräkter som lämnar benen bara och ger de höga klackarna extra eftertryck, särskilt när de snubblar i sammetsvecken. Turvis vandrar de mellan fåtöljen och mikrofonen där de snyftar och suckar mellan halvkvävda repliker om sorg. Diskreta gester för att torka ögonvrårna blandas med ljudligt snytande i en handuksstor, svart näsduk.
Vad de än gråter för är öppningen alldeles för lång. Och det är tyvärr ett bestående drag som sänker upplevelsen. Visst, det gäller att ladda publikens ovisshet, men att bräckligheten är skenbar förstår vi snabbt. Det är befriande när hulkandet – med raffinerad andhämtning – övergår i mer fysisk aktivitet. Först som hopp och skutt i en kamp om fåtöljen, senare ut över golvet. Där skapar de båda kropparna intressanta kontraster och variationer.
Med sin mognad kan La Ribot och Mathilde Monnier spela på kvinnliga schablonuttryck och rikta udden mot oväntade håll. De lånar friskt ur komisk och burlesk tradition. Plankan, till exempel. La Ribot tar den över axeln och bankar friskt på Monnier i svängarna. De två svartklädda kvinnorna ger en ny dimension åt denna klassiker, som brukar utföras av gubbar, gärna i blåställ. Och efter en stund lägger de till en planka. Det blir inte bara vidlyftig smällfara utan också en stark visuell upplevelse när båda lägger den över axlarna som ett ok. Det är ett moment som förhöjer, men som helhet är det för mycket som segar i Gustavia. Åska med dunder och regnljud till trots.
Bäst är det när de båda utnyttjar sina olika rörelsekvaliteter. Ett parti inleds med poserande för kamp. En tratt på huvudet hos La Ribot, blanka stövlar på Monnier. På knä, en garde! Men även här sipprar energin ut, trots att fantasirikedomen i rörelserna är stor. Och att jag ändå gillar att de sjunger långsamhetens lov i sina upprepningar.
Allt landar i den briljanta slutscenen. Efter ett verbalt utbrott av La Ribot – en underhållande ordlek på förhöjd franska, förenas de två längst bak på scenen. Placeringen är betydelsefull. De kliver upp på var sin pall och gör en sprittande talduett om kvinnan. En kaskad där praktiskt handlag – en kvinna tvättar fönster – mixas med absurda fantasier – en kvinna har en orm runt halsen – allt ackompanjerat av livfulla handrörelser. När de klänger sig upp i tyget, som två släktingar till Kusin Vitamin, faller allt på plats. Här har vi henne, i dubblett. Kvinnan i sin påbjudna roll, presenterad som performance. Gustavia som gråter.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 23 augusti 2018

Lis Hellström Sveningson