Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 15 december 2018

Når dockorna blir levande i vaxkabinettet

2018-08-20

Fakta:

Namn: For the time being
Koreografi: Koreografi, mimik, idé, iscenesættelse: Boukje Schweigman
Musik: Slagwerk Den Haag
Ensemble: Schweigman&
Plats: Pakhus 11, Köpenhamn, For the time being er en del af Metropolis festivalen
» http://www.schweigman.org/page/index/?page=over

Stelnade mitt i en underlig rörelse och en grotesk grimas rakt i ansiktet står de tio artisterna blickstilla i det anspråkslösa rum, där publiken har letts in. Det är som att gå runt i Madame Tussauds vaxkabinett, så helt otroligt lugnt står mimarna/artisterna i sina ljuskäglor. Vi i publiken kan gå ända fram och närstudera dem mitt i deras frusna rörelse. Bara svetten som sipprar fram i huden på dem avslöjar att de inte är dockor utan livslevande människor. Och svettas gör de, för det är vanvettigt hårt att stå i flera minuter med en arm rakt ut i luften eller stå vilande på en fot och samtidigt ha uppspärrade ögon eller en stor, gapande mun. Redan från första titten är man djupt imponerad av det holländska kompaniet Schweigman& i verket For the time being (2017).
Plötsligt blir “dockorna” levande och de springer omkring mållöst i det lilla rummet, så att publiken måste vara uppmärksamma och snabbt kunna gå åt sidan för att undvika att krocka med dem. Vi är alla artister, inklusive publiken, som är i konstant rörelse, och vi svettas allesammans i det trånga rummet, som vi är inträngda i. Plötsligt stannar artisterna upp mitt i sitt lopp och stelnar igen i en obekväm och absurd rörelse. Och nu är det pay-back-time för dem. Fler av dem stannar upp nästan mitt framför näsan på oss åskådare och tittar oss rakt i ögonen, på samma sätt som vi själva tidigare hämningslöst har glott på dem. Kan vi själva tåla att bli utforskade av en närgående nyfiken blick? Några av mimarna tar också direkt fysisk kontakt med publiken. En stelnar med huvudet vilande på en åskådare skuldra, en falder svettdrypande ihop i famnen på några i publiken, medan en tredje klamrar sig fast i benen på en åskådare.
Det är som om, någon utanför bakom sitter med en fjärrkontroll och klickar “on”, “off”, “rewind” och “repeat” och därmed styr artisterna, som nästa stund står stilla, är blixtsnabba, går baklänges eller kryper robotaktigt runt i det kvadratiske rummet. Det är fascinerande, men också skrämmande att vara med om, för det påminner om hur vi själva låter oss styras och manipuleras av utifrån kommande ting och mekanismer.
For the time being rör sig hela tiden på gränsen mellan det hyggliga och oehagliga. För vad kan dessa oberäkneliga och robotaktiga karakterer hitta på? När ljuset släcks och vi befinner oss i ett rörigt mörker och bara kan höra artisterna gå visslande runt mellan oss, tänker vi: Vad har de nu i kikarn? Står de kanske med en ohygglig grimas precis framför oss, när ljuset återigen tändes? Dissa levande och okontrollerbara dockor verkar kunna hitta på vad som helst.
Slutligen tar artisterna några ihopvikta flyttkartonger och räcker dem till publiken. Vi tar emot och samlar dem samler dem ivrigt och effektivt, så att artisterna kan stapla lådorna till en cirkelformad mur, som gör rummet ännu mindre. Ljuset dämpas, men genom gliporna mellan papplådorna faller ett behageligt mjukt ljus. Även lugna slagverksrytmer och klanger, när vi sätter oss på golvet tillsammans med artisterna som kryper intill oss som om de ville vila sig tillsammans med oss. Stämningen är behaglig och meditativ. Men återigen överrumplar artisterna oss, för de skjuter försiktigt en papplåda åt sidan, kryper ut och stänger muren av papplådor bakom sig. Publiken lämnar de ensamen, medan artisterna utifrån börjar skjuta på muren av pappkartonger så att rummet blir mindre och mindre och vi måste flytta ihop oss tillsammans för att få plads. Vi har blivit grundlurade, vi har gladeligen hjälpt till med att bygga vort eget fängelse där vi nu är övergivna av de för övrigt så tillmötesgående dockorna. Men innan vi lämnade detta vårt egenhändigt skapade fängelse, har vi samarbetat och varit inära kontakt med främmade människor på en mycket liten yta. En ovanlig upplevelse i vår del av världen. Og så har vi lärt oss en hel del om förförelse och manipulation.
För konstnären bakom For the time being, holländska Boukje Schweigman, började föreställningen med frågan: Kan vi stanna upp tiden? Med föreställningen ville hon skapa ett slags vakum där tiden blir flytande där den plötsligt går hastigt, går långsamt eller plötsligt går i stå. Men For the time being handlar om mycket mer än tid och vår snabba och stressade värld. Den kan också ses som en kritisk kommentar till våra liv med datorer, mobiltelefoner och robotar som stjäl och tar över våra liv, på ett sätt som alienerar oss från varandra och världen. Det inverkar säkerligen också vilken publik som är på plats och vilken ingeraktion som uppstår mellan artister och publiken.
For the time being är ett alldeles makalöst verk. Nytänkande, tankeväckande och oförglömligt. Och inte minst enormt underhållande. Verket kunde naturligvis inte realiseras utan framstående mimare, och bättre än dem som Schweigman& kan presentera, måste man länge leta efter. och en performance som For the time beingä har man inte turen att se varje säsong.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser