Lyssna till dansen och se musiken

På Amerikakaj, där emigranterna steg på ångbåtarna till Amerika på 1800-talet, ligger scenhuset Pakhus 11. I det vackra, gamla packhuset möttes forntiden och framtiden i Dansehallernas avantgard-föreställning Dead Awake av kompositören Niels Bjerg och koreografen Kirstine Kyhl Andersen.
Pakhus 11 är av den anledningen inrättat som ett så kallat ‘akusmonium’, det vill säga ett rum med surround sound, som är speciellt utformat för rummets estetik. Och musiken är akusmatisk. Det betyder, att den spelas upp via en så kallad ljuddiffusionsanläggning som modellerar ljudens rörelser och placeringar i rummet. Via diffusionsanläggningen koreograferas ljudens rörelser så att säga ut i rummet, så publiken får en helt unik ljud-upplevelse.

Dead Awake, som är en del av Copenhagen Jazz Festival, är i lika hög grad konsert som dansföreställning. Först och främst är Dead Awake en radikal, nyskapande föreställning, som man aldrig har sett maken till på en dansk scen. De svartklädda dansarna från kompaniet WE GO bär på små högtalare, omväxlande på händerna, i pannan likt horn eller framför ögonen så att det ser ut som stora insektsögon. Ljuden rör sig runt i rummet via en rad stationära högtalare och alltså tillsammans med dansarna, som så att säga ger ljuden kropp. Dansarna gör musiken fysisk och flyttbar. Frågan är, om det är musiken, som dansar? Eller om man hör dansen?

Åskådarna sitter utspridda i det stora packhuset, så att dansarna kan nå helt tätt inpå varje åskådare och så att säga svepa in dem i ljud med sina mobila högtalare. Publiken får därmed en nästan auditiv chakra massage. Musiken skapar en massa olika och fragmentariska scenarier, och publiken får vara med om en magisk ljud-resa som bärs fram av dansarna med sina högtalare fastspända på kroppen. Snart susar dansarna genom rummet med summande ljud i högtalarna, så man tror, att en svärm insekter har trängt in i rummet. Snart låter det som om större djur närmar sig grymtande bakifrån. Och så sjunger en flock fåglar sommrigt över våra huvuden, åtföljd av en höststorm som drar genom rummet. Publiken förs in i en droppstensgrotta där dropparna faller med ihåligt eko, eller så förs vi vidare till havet där böljorna brusar vid våra fötter. Det går inte riktigt att urskilja om det är vindmöllor eller helikoptrar som vi hör dunka i fjärran? Vi i publiken kan bara sluta ögonen och låta musiken föra oss till alla möjliga platser och dras in i alla möjliga slags stämningar. Om vi öppnar ögonen kan vi följa dansarnas blixtsnabba steg, som när de spelar boll med ljudet: tar tag i ett ljud och kastar det vidare till någon annan.

Slutligen dansar performerna med högtalare som intill förväxling liknar reseväskor som de svingar synkront och mycket målinriktat mot ett okänt mål. Det är som om de tar avstamp inför en lång resa. Och så öppnas porten till packhuset och dansarna försvinner ut på Amerikakajen. De följer så att säga i sina förfäders fotspår, emigranterna och försvinner ut i en helt annan värld.

Den märkliga titeln refererar till den fastlagda ”döda” elektroniska musiken, som är fullständigt förutbestämd, men som dansarna med sina bärbara högtalare kan ändra på och manipulera. De ändrar alltså musikens fastlagda förlopp och väcker det ”döda” till nytt liv: Dead Awake.

Ljudmässigt och rumsligt krävs det en hel del för att sätta upp Dead Awake på andra ställen, men föreställningen borde verkligen spelas många fler gånger än de få föreställningstillfällen som har ägt rum under Copenhagen Jazz Festival. Dead Awake är en makalös sinnesupplevelse som verkligen förtjänar att få komma ut i den stora världen.

Efter föreställningen den 14 juli gav elektronmusikkonpositören Mike Sheridan koncert och utnyttjade pakhusets akusmonium till sina lite dystra ljud- och stämningsbillder.

Torben Kastrup