En självständig Carmen

Det går knappast att klaga på dramatiken i Göteborgsoperans säsongsfinal. Som om det inte räckte med Carmen, en dansafton full av kärlek, våld och död, kom torsdagens stora strömavbrott och avbröt premiärföreställningen i början av andra akten. Sedan vägrade scentekniken att starta om, alla fick gå hem. För dansarna som har laddat för en krävande föreställning är sådana avbrott påfrestande. Ingenting av detta märktes dock när hela Carmen på fredagen äntligen kunde genomföras. Gästspelet av Spaniens nationella danskompani, Compañía Nacional de Danza, är en magnifik avslutning på Göteborgsoperans framgångsrika danssäsong.
Carmen och kompaniet kommer alltså från Spanien, men koreografen är svensk. Johan Inger är välrenommerad med många års erfarenhet som dansare och koreograf från olika prestigefyllda kompanier, bland annat Göteborgsoperans, och han var konstnärlig ledare för Cullbergbaletten under fem år. Uppdraget att göra en spansk Carmen var ändå utmanande, men Inger har läst den välkända historien med konstnärligt mod. Koreografin bygger på människornas relationer och känslor, en intressant växelverkan mellan inre och yttre skeenden som dansarna förvaltar med imponerande lyhördhet.
Ett grepp som erbjuder flera perspektiv är den unga pojke som koreografen lägger till. I Leona Sivoš känsliga tolkning ser vi livet kompliceras.
Musiken är välkända delar av George Bizets operaverk med inslag av Rodion Sjtjedrin och Marc Àlvarez, en spännande blandning som koreografin håller sig tätt intill. Curt Allen Wilmers flexibla scenografi – en rad element som bildar väggar (Johan Inger har gärna med minst en), rum, speglar och kvarter, allt efter behov – bidrar också till denna starka helafton.
Johan Ingers Carmen är befriad från exotism. Titelpersonen är en självständig ung kvinna som fräckt och fritt väljer sin egen väg. Rollen är skapad för Emilia Gisladóttir, som vid urpremiären 2015 hörde till det spanska kompaniet, men idag är dansare på Göteborgsoperan. Hon är helt fantastisk. Stolt och spotsk mot männen, men samtidigt fjäderlätt i sin lustfyllda lek. Som en röd flamma lyser hon i en annars grådaskig värld.
Carmen är en katalysator för kärleken. Hur den tillknäppta soldaten Don José drabbas skildras både ljuvt och våldsamt i flera duetter. Som de mörka skuggornas rov utvecklas han till dramats centralfigur. Daan Vervoort dansar rollen inifrån och ut med en förtvivlans kraft som berör.
Johan Ingers rörelser har ett stort register. Här finns ystra hopp och roligt fladder med tydlig påverkan från Mats Ek, men ännu fler egna, omsorgsfullt utarbetade linjer och fraser som gör bruk av dansarkropparnas förmåga att uttrycka de mest subtila detaljer. Det är vigt, ibland akrobatiskt, och dansant.
Scenerna skapas med suveräna grepp. Hettan för fabriksflickorna blir påtaglig genom såväl kostymernas nedvikta överdelar som den rafflande koreografin. Inger behärskar det stora formatet väl och ger yran kring toreadoren och andra ensemblescener spansk touch utan att förfalla till klichéer.

Texten är tidigare publicerad i gp.se 16 juni och Göteborgs-Posten 18 juni 2018

Lis Hellström Sveningson