Rostiga bilar har invaderat Parken

Den tyske dramatikern Botho Strauss har skrivit många teaterpjäser som gjort avtryck på teatern i Tyskland och internationellt, dock är Parken den enda av hans pjäser som blivit opera. Parken är en parafras på Shakespeares En midsommarnattsdröm, där människor möts och förändras i den drömska skogen med magisk dryck som gör att kärleken kan slå till och skapa problem mellan fattiga och rika, människor och djur. I den vackra men kanske även farliga skogen tycks allt kunna ske enligt Shakespeares berättelse, byggd på antika grekiska myter.
Men när Botho Strauss Parken spelas på Malmö Opera i regi av Vera Nemirova har den vackra skogen förändrats till en park, enligt titeln, men en park med lite rostiga bilar från 1950-60-talet, trötta fordon, men med stil och personlighet. Samma slags bilar som förekommer i andra akten av Rigoletto, på Malmö Opera, för att indikera problematisk samtid/framtid, av scenograf Maja Ravn. (en intressant tillfällighet, eller ett tecken i tiden?) Parkens scenograf Jens Kilian har skapat en scenografi som är anti-traditionell, visar upp en sliten park som ger mig associationer till ett Väst-Berlin, centrum i kalla krigets Europa, mellan dekadens och frihetskamp på olika sätt, parken här liknar den Zoo Garten som finns nära Bahnhof Zoo, den då delade stadens centrum. Botho Strauss Parken har en dystopisk historia (månne) om tidsandan nu och då i världen, här finns inga magiska drycker för att skapa förälskelse mellan (fel) personer, utan någonting annat, mer komplext:
Vad händer med människorna om de får besök av gudarna Oberon och Titania från ett genialt konstverk som Shakespeares En midsommarnattsdröm, hur skulle de påverkas eller förändras?
Svaret tycks vara: inte alls! Gudarna Oberon och Titania lyckas inte skapa den magiska förändring som i originalet- ingen låter sig förföras eller bli förälskad bortom alla gränser. Drömmarna kan inte förverkligas?
Rollkaraktärerna Oberon (Eric Grene) och Titiania (Hege Gustava Tjonn) har, som hela ensemblen, högsta möjliga nivå på sin sång, men något svårare att gestalta det oväntade i sina roller, som att förena konstnärlig förväntad magisk kraft med överraskningen att denna magi inte är önskad.
En föreställning som i god mening provocerar, stryker sin publik mothårs. Gefors musik skapar ibland skärande vibrato, gör uppror mot sig själv, innan den återgår till det mer förväntade.
Oberon, Titania och de andra på scen pendlar i sitt kroppsspråk mellan statuarisk melankoli, hängande mot bilarna eller den ruffiga stadsmiljön, avbrutet av tvära kast, aggressiva utbrott, konfrontativa bråk på gränsen till djup förtvivlan.
Sex, sprit och droger i de trasiga gäng som håller till runt bilarna och betongbyggnaden skapar en känsla av undergång och mörker, vilket påminner om stämningen i dokumentärfilmen Wir Kinder auf Bahnhof Zoo (Vi barn från Bahnhof Zoo), gjord på 1980-talet i Väst-Berlin.
Parken är en mycket spännande, dynamisk föreställning som inte gör någonting lätt för oss i publiken eller rollgestalterna på scen, som gör allt som krävs för att skapa denna dystopiska föreställning fulländad, i sin egen kategori.
I Botho Strauss Die Zeit und das Zimmer (Tiden och rummet) som jag såg hösten 1989 i Väst-Berlin strax före Murens fall finns en dimension om tidsandan, nästan profetisk. Drag av detta finns även i Parken.

Ingela Brovik