Hübbes kompani: Den kongelige internationale Ballet

Den Kongelige Ballet gennemlider en identitetskris som både den nyss givna Balettgalan och det för Den Kongelige Ballet så vilktiga verket Etudes av Harald Lander exemplifierar: Vill man vara dansk eller internationell?
Det ligger självklart en ställningstagande i programvalet till den Balettgala som balettmästare Nikolaj Hübbe avslutade sin balettfestival med lördag den 9:e juni: En blanding av klassiska pas de deuxer dansade av konstellationer av dansere från Den Kongelige. Ballet och gäster från Parisoperaen, New York City Ballet, Bolsjoj-teatern i Moskva och Royal Ballet i London.
Budskabet är först och främst, att Den Kongelige Ballet är i samma klass som dessa världsledande kompanier, att kompaniet så att säga kan dansa med de största. Det är ett sett att se och en ambition, jag omedelbart vill invända mot: Även om det är korrekt att det danska kompaniet i likhet med gästernas kompanier kännetecknas av en nationell balettskola, och en speciell nationell särart, så har Den Kongelige Ballet aldrig tekniskt varit på samma nivå, men i gengäld i kraft av sin Bournonville-tradition stått som en helt speciell konstnärlig ensemble – ett ”corpus separatum”, som inte har haft behov av eller på det viset har kunnat liknas vid superligan.
De senaste 10 årens nedprioritering av Bournonville-repertoaren och -träningen, parallellt med ett enorm förändring i relationen mellan danska och utländska dansare så att omkring 70% av kompaniets dansare i dag inte är utbildade på Det Kongelige Teater, har elimineret denna speciella status: Den Kongelige Ballet liknar intill förväxling Het Nationale Ballet i Amsterdam, San Francisco Ballet och andra fina men inte konstnärligt distinkta ensembler i andra ledet.
Faktiskt kan man fråga sig, om man överhuvud taget kan kalla det ett ”danskt” kompani? Är Den kongelige internationale Ballet inte ett mer rättvisande namn? Två av de 10 solodansarna är utbildade på Kongens Nytorv. Det finns bara tre danska män i kåren. Bara tre!
”Den Kongelige Ballet är mycket, mycket mer än Bournonville”. Det upprepade Nikolaj Hübbe som ett mantra, varje gång han under loppet av festivalen stod framför den röda ridån på Gamle Scene, även om kompaniet bevisligen aldrig har dansat så lite Bournonville.
Utöver Bournonville är detta påhitt också ett avståndstagande från de konstnärer på vars skuldror Hübbe själv står. För Den Kongelige Ballet har inte minst sedan 1932, när Harald Lander blev balettmästare på Det Kongelige Teater och påbörjade den utveckling, som för hans del slutade med Etude och anställningen av ryska Vera Volkova som chefspedagog på Det Kongelige Teater 1951, varit internationellt orienterad.
Är Etudes en dansk ballet, kan man till exempel fråga sig? Med titeln ”Etude” hade den i sin första version premiär i Köpenhamn 1948, men det är den radikalt förändrade versionen ”Etudes”, skapad för Parisoperaens Balett 1952, som idag dansas på Kongens Nytorv.
Landers viktigaste verk, som avslutade galan efter ett pärlband av av signifikanta pas de deuxer – den franske ballerina Dorothée Gilbert dansede Victor Gsovskys strålende neoklassiske Grand Pas Classique, skapade till Parisoperaen, Loreen Lovett dansade George Balanchines spralliga Stars & Stripes, Semyon Chudin Törnrosa och Reece Clarke den dramatiska afskedsscenen ur Kenneth MacMillans kärleksdrama Manon – inrymmer alla dessa modsättningar, potentialer och förbehåll: Dobbeltydigheten och splittringen mellan det hemmahörande och strävan mot det internationella, som definerar Den Kongelige Ballet och idag är satt på spel av Nikolaj Hübbe.

Knudåge Riisagers geniale, modernistiska partitur över Carl Czernys Etuder, som från sin trillrande flöjtande och kvittrande ornitologiske ouverture står i sjungande och mångfärgad kontrast till iscensättningens svartvita mekaniska scenbild och strama, i det närmaste robotaktiga träningsövningar, ljöd under Garrett Keasts animerade dirigering som en nyckfull flykt, ett naturrike av liv och växt, som frigjorde leken i övningarna, i friheten i formen och skapade ett medryckande och inspirerande känslouniversum som klangbotten för den Den kgl. Ballets dansere.

Holly Dorger, som är en teknisk ballerina i Toni Lander-traditionen, överraskade i huvudpartiet med en vierkligt fin, följsam, genomarbetad och betydelsebärande personlig tolkning av Sylfid-sektionen, medan den vackert smidiga och mjukt generösa kraften hi Andreas Kaas rörelser strömmade som klart vatten ur en evig källa kring Jón Axel Franssons formskarpa och fokuserade energi: Fransson, är, som de säger, så kall att han bränns.

Ogchi ett ovanligt lyckat samspel fick Den kgl. Ballet och Det kgl. Kapel i det närmaste taket att lyfta under finalen, där Keats som på en spänstig trampolin höll Riisagers festliga bongotrummor under danserna, som spände, fjädrade och sparkade sig iväg över scenen i en kraftprestation, som under ett förföriskt ögonblick lyfte sig över alla förbehåll.
Jag hävdar med glädje att det var en fantastisk kväll, men när Nikolaj Hübbe låter det tillfälliga effekter gå före hållbarhet, så är det en felaktig prioritering. När han väljer teknik framför innehåll, de utländska före de dansare som är utbildade i Danmark och en internationell standardrepertoire framför kulturarv, så är det inte visionärt eller ett uttryck för öppenhet utan det motsatta.

Balletgalla. Det kgl. Teater, København, . 9. juni.

Foto 1: Jón Axel Fransson i ”Etudes”. Fotograf: Costin Radu.

Alexander Meinertz