Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 27 maj 2024

Dommedagsdans i infernalisk hetta

2018-06-03

Fakta:

Namn: Siku Aappoq/Isen Smelter (Isen smälter)
Koreografi: Birgitte Bauer-Nielsen
Musik: Carsten Dahl respektive Kim Helweg
Plats: Teaterøen, Köpenhamn
» http://www.cphstage.dk

Medan en värmebölja rullar in över Skandinavien, rullar teaterfestivalen CPH Stage igång på de köpenhamnska teaterscenerna. Och Icke-scenerna. Teatret Teaterøen håller till på Refshaleøen i gamla, utrangerade byggnader på olika adresser. I Refshaleøens gamla industri-klondyke, som är väldigt trevligt och nostalgiskt, är det emellertid svårt att hitta, och skyltningen till teatrarna är väldigt knapphändig. Publiken irrar stressat och förvirrat omkring och letar efter teatret Teaterøen, och när man så äntligen hittar den, är det inte på den vanliga scenen som det äger rum, man ska ta sig till en annan adress. Man frågar om vägen på den ena scenen om vad man inte vet vad som sker på den andra scenen. Folk i publiken försöker hjälpa varandra när nu teatern inte är förmögen att klara detta. Det är bara statligt stöttade kulturinstitutioner som kan tillåta sig att vara så likgiltiga mot publiken och strunta i om de kan hitta rätt eller ej. Om privata verksamheter hade betett sig lika nonchalant mot sina kunder skulle de snart ha gått i konkurs.
När man så äntligen hittar fram till den riktiga scenen, befinner den sig i en byggnad med låg takhöjd som kanske inte är så lämplig för teaterverksamhet, varken för dansarna eller publiken. Det finns ingen ventilation i den lilla lokalen, trots att här är (hälsovådligt?) varmt. Rummet är i det närmaste syrefritt, så att man strax blir svimfärdig, får huvudvärk eller faller i sömn, som flera publiken gör. På de vita väggarna är det provisoriskt upphängt svart tyg som veckar sig slarvigt så att det bara blir delvis mörklagt. Belysningen är amatörmässigt uppsatt och tar mycket stor plats på scengolvet, som redan från början är litet. Det är verkligen tråkigt att alla dessa primitiva omständigheter ska få lov att förstöra en för övrigt intressant föreställning.

Enligt programmet är Siku Aappoq/Isen smelter och Seca/Tørke skapade av koreograf Birgitte Bauer-Nielsen ledare av Yggdrasil Dance. Verken är de två första i en trilogi där Birgitte Bauer-Nielsen utforskar klimaförändringerna. I Siku Aappoq/Isen smelter intar Alexander Montgomery-Andersen från Grønland och Thomas Johansen från Norge scenen. Deres dans är inspirerad av den graciösa grönländska andedansen. Stolta och ranka rör de sig lätt och ljudlöst runt som en människa i samklang med sina naturliga omgivningar. Men endast ett stycke transparent tyg över huvudet samt med god hjälp av musiken skapad av Carsten Dahl kan de två dansarna illudera ett isberg, som brister och smälter. När de gör akrobatiska imponerande sparkar och hopp på den pyttelilla scenen är de som isblock som rivits loss och som virvlar omkring i vattnet. Och när de i vacker slowmotion ligger och rör sig runt på golvet, är de som isklumpar, som långsamt torkar upp och försvinner. Men dansen är samtidigt också en bild av den mänskliga existensen på de platser i världen där isen smälter. Det är ingen skillnad på människa och natur, för naturen är också besjälad enligt den inuitiska naturreligionen. Aviaja Lumholt är en fin sångerska för Carsten Dahls musik, som är inspirerad av fångstmännens och schamanernas sånger.
I Seca/Tørke dansar de skickliga Alexander Montgomery-Andersen och Thomas Johansen igen, men nu också tillsammans med Ana Julia Paiva, Ludmilla Ferrare och Carolina Rodrigues från Brasilien. I Seca/Tørke kommer inspirationen till koreografin, kostymerna och musiken från de brasiljanska indianerna. Deras rituella danser kombineras med modern akrobatisk dans. Dansarnas rörelser och steg kretsar kring tre lysande pelare som både kan alludera solstrålar, lysande höghus och vissna trän, som slutligen tappar löven. Eller så kan de vara indianernas heliga totempelare, som slutligen förlorar sin makt och betydelse. Seca/Tørke är inte ett så intensivt och djupt verk som Siku Aappoq/Isen smelter. När svält och törst till sist uttryck genom att dansarna ligger i apatiska kramper på golvet så dras scenen ut oändligt länge. Nästa verk i den sympatiska och angelägna trilogin kanske kommer att handla om översvämning? Detta sista verk i trilogin får gärna visas på en bättre scen, både för dansarnas och publikens skull.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser