Den löjliga diktatorn

Charlie Chaplins filmklassiker, Diktatorn, har dramatikern Nikolaj Cederholm satt upp på Nørrebro Teater, som ett musikaliskt, mimiskt drama, precis som den gamla filmmästaren gjorde det år1940. Resultatet är oerhört underhållande och nästen skojigare än Chaplins egen filmhistoria om den maktfullkomliga diktatorn Hynkel i landet Tomanien och den lille barberaren, vars vägar oupphörligen mötas. Föreställningen har haft stor succé under innevarande teatersäsong, så nu spelas den igen under CPH Stage-festivalen.
På scenen är det skådespelare som egentligen inte pratar så mycket. Historiens huvudsakliga budskap förmedlas genom mimik, gestik, kroppsspråk och inte minst musik och allvärldens ljud, som pianisten och multimusikern Olivier Antunes trollar fram på alla sina redskap. Han skapar föreställningens puls. Olivier Antunes kan göra ljudbilder, så man för sitt inre öga ser en hel militärparad passera förbi, ett våldsamt bullrande militärt angrepp eller upplever en fisketur med plaskande vatten. Det är musikalisk teater i ordets bogstavligaste bemärkelse.
Skådespelarna spelar flera roller i föreställningen, och det gör de alla väl. Och tre av dem särkilt väl. I dubbelrollen som diktator Hynkel och den judiska barberaren briljerar Olaf Johannessen, han talar så man kan höre och forstå honom, och hans mimik och kroppsspråk är som Chaplins. Även Anders Budde Christensen kan med sin makalösa mimik förmedla sina fyra karaktärer, allra bäst är han i rollen som den beräknande och maniska Garbage, Hynkels högra hand. Slutligen är der också Asbjørn Krogh Nissen, som har inte mindre en sex roller och kan från det ena ögonblicket till det andra förvandla sig från prudentlig sekreterare till hysteriska konstnären och underdånig tomatförsäljare.
Der finns massor av skojiga slapstick, och dansa kan skådespelarna också. Anja Gaardbo har skapat en finurlig och komisk koreografi, så själva krigsscenerne och forföljelse-scenerna blir till danssteg. Och sen blir en militärmarsch till ett stomp-nummer, Hynkels dans med jordklotet blir ett erotiskt pas de deux, och hans sällskapsdans med fru Napolini är full av satiriska steg ochstumfilm-charme.
Kim Witzel har skapat scenografin med en vridscen, som inte bara kan vridas runt och förvandla en frisersalong till ett slagfält, men även resas upp på högkant och fundera som en taknock eller en skyddande tankvagn. Det är uppfinningsrik scenografi, som hela tiden skapar överraskningar på scenen.
Det enda minus i föreställningen är slutet, där den judiska barberaren förväxlas med Hynkel och tvingas hålla tal till till folket. Här får publiken ett så sentimentalt politiskt korrekt tal om frihet, fred och medmänsklighet, kärlek och andra stora begrepp. Denna moraliska skönsång går i naivt skolboksartad stil och det kunde vi gärna ha sluppit. Budskapet kunde ju gärna få ha sipprat in i publiken av sig självt för det är ju det som heta föreställningen handlar om. Vi behöver inte få dessa floskler serverade som en predikan. Glöm det fåniga talet, och njut av den genommusikaliska föreställningen med ypperlig mimik och kroppsspråk. Diktatoren är mycket underhållande, och barn kan också visst se den – och lära sig något. För dessvärre är Diktatoren ständigt aktuell.

Torben Kastrup