Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 oktober 2024

Svettig examen

2018-05-11

Fakta:

Namn: Kaleidoscope samt Body News bestående av Les porteuses de mauvaises nouvelles och What the Body Does Not Remember
Koreografi: Ursula Robb, Eduardo Torroja och Wim Vandekeybus
Musik: Peter Vermeersch, Thierry de Mey, Steve Reich, Kim Helweg
Ensemble: Ettårs och treårsstudenter
Plats: Den Danske Scenekunst Skole (DDSKS), Holmen, Köpenhamn
» https://ddsks.dk

Våren är examenstid. Det är också examenstider för de dansstuderande på Den Danske Scenekunst Skole (DDSKS), när de medverkar i skolårets avslutande föreställningar, som är öppna för publiken. Den Danske Scenekunst Skole har avdelingar i Aarhus, Fredericia, Odense, Köpenhamn och Odsherred. I Köpenhamn håller skolan hus på Holmen, där även Operaen ligger. Skolan har en scen i en flott, gammal tegelstensbyggnad, vars skönhet långt övergår den klumpiga och charmlösa Operan. Det är även i denna vackra byggnad, som publiken bjuds in till för att se vad de studerande har sysslat med under skolåret.

15 första-års-studenter visar koreografin Kaleidoscope, som de själv har utvecklat tillsammans med koreografen Ursula Robb. I verket står inte bara de studerande för dansen och agerndet, utan också för själva framföradet av musiken, som består av en rytm som spelad med hjälp av träpinnar. Musiken, Music for pieces of wood, som är utvecklad av Steve Reich, låter lite som en asiatisk vindklockla, och är mycket behaglig och meditativ att lyssna till. Till att börja med både springer, hoppar och rullar dansarna runt alena, men gradvis växer interaktionen fram dem emellan och en gymnastisk dans tar sin början. Snabba, flytande rörelser med plötsliga avslutningar. Med 15 dansare på scenen finns det många att ta hänsyn till och inte krocka med. De fortfarande ganska oerfarna dansarna använder fortfarande mycket fokus på orientera sig i förhållande till varandra och använder mycket energi på detta, vilket går ut över närvarokänslan och själva stegen och rörelserna. Lyckligtvis lyckas dansarna utan att krocka ta sig fram till slutet, då de flesta av dem står bakom sina notstativ och hamrar rytmiskt med sina trästycken. Här mot slutet blir rytmen med hetsig och medvetet mer enerverande att lyssna på, varför de sista dansarna välter notstativen och knuffar de musicerande åt sidan. Ett skojig och effektfull slutpunkt på en solid debutföreställning.

De tredje-års-studerande, som avslutar sin utbildning, dansar och agerar i två verk av belgiska Wim Vandekeybus. I Les porteuses de mauvaises nouvelles (De som kommer med dåliga nyheter) är golvet täckt med kvadratiska träplattor, som dansarna oupphörligen flyttar runt på, staplar, välter och staplar upp igen. Ett verkligt sisyfosarbete verkar det vara, som i ett regelbundet arbetsliv med triviala uppgifter, som varje dag ska uträttas. I dansen kastar de inte bara omkring golvplattorna, men också sig själva och varandra, genom att kasta sig i famnen på varandra. Långa dansare tar tag i kortare, och korta dansare griper de långa. Pojkar tar tag i flickor och tvärtom. Alla agerar lika trots olika fysiska förutsättningar. Det är en akrobatisk dans på en imponerande hög nivå. Dansarna kroknar och dryper av svett i den mycket varma lokalen. När verket är slut är rummet förändrat. Golvet är borta, i stället finns det en rad staplar med golvplattor. Dansarna har så att säga förändrat rummet. De har satt sina spår på scenen, vilket är en mycket symbolisk slutbild i förhållande till att de är nyutbildare dansare, som nu lämnar skolan och går ut i arbetslivet.

Tredjeårsstudenterna ska inte bara jobba med golvplatter. I deras andra performance, ett utdrag ur What the Body Does Not Remember är träplattorna utbytta mot rektangulära stenar av gasbetong, som de inte nöjer sig med att trampa på och släpa runt med, men de kastar de också till varandra i hotande långa kast, så att dammet ryker i rummet. Efter att ha sett det flotta verket Les porteuses de mauvaises nouvelles med träplattor, är det lite av en besvikelse att åter se ett verk där det baksas med byggmaterial, och där själva kasten med stenarna tar den mesta tiden. Istället skulle man kunna ha önskat sig ett verk som som inte ställde så stora krav på krafterna, utan istället på känslorna. Sitt emotionella register ska ju en modern dansare även bemästra. Ett mer nutida verk, som inte härstammar ända från 1987, då dansarna ännu inte var födda, skulle också kunnat ha varit ett alternativ.

Föreställningen visas till och med 19 maj. Se www.teaterbilletter.dk/forestillinger/body-news-og-kaleidoscope-2/

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser