Det ärvda balettsilvret putsas upp

Den Kongelige Ballet har väl knappast aldrig tidigare gjort så många programändringer som under våren. En av ändringerne är att byta ut Giselle mot blandprogrammet Ballet de Luxe, som dock inte är något dåligt byte. För Ballet de Luxe, som består av Bournonville-divertissement, George Balanchines Rubiner och Harald Landers Etudes bjuder på förstklassiga koreografier. Undras om inte idén med programändringen är att putsa upp både Bournonvilles och Landers steg riktigt ordentligt, så att de är färdiga att stråla fint på Det Kongelige Teaters balettfestival i början av juni månad? Man får hoppas att detta uppnås. För till premiären på Ballet de Luxe, som absolut har potential att bli ett äkta lyxprogram, kunde man se att balettens dyra danska ärvda silver behöver en ordentlig upputsning för att riktigt kunna stråla. Men det tar tid att få Bournonville-stilen in under huden för kompaniets många nya och skickliga utländska dansare, som har helt skilda stilistiska bakgrunder.
Dock dansar Femke Mølbach Slot och den nyutnämnda solodansaren, Andreas Kaas den skotska reelen ur Sylfiden med härlig geist, när de leder hela kåren och de sex balettbarnen. Men helt lösrivet ur sitt sammanhang är det lite trist att se reelen dansad i grå-svarta kostymer.
I pas de deuxen från første akten av Kermessen i Brügge är det glädjande att se Ida Praetorius, som till den grad har känsla för stilen, att med charmerande dansk ynde hänge sig musikalisk frasering och förnämligt fotarbete, fint flankerad av Alexander Bozinoff i lätta precisa hopp.
Bournonvilles berömda pas de sept ur Et Folkesagn är verkligen fullt av dansglädje, och en del fungerar fint, särskilt för de fyra kvinnliga dansarna. Men generellt saknar man den extra energi som kan ge större frihet i dansens fraseringar i den fantastiska koreografin.
Balanchines super raffinerade neoklassiska verk Rubiner var härom året en del av helaftonsbaletten Juveler. Och det blev ett fint återseende med den fantasifulla och lekande amerikanska baletten med såväl skarpa, kantiga, kraftfulla och jazziga uttryk till Stravinskijs rytmiskt distinkta Capriccio för piano och orkester.
Den långlemmade Astrid Elbo briljerar återigen med sin skarpa och sexiga solodans i den korta rubinröda klänningen. J’aime Crandall er skön och vidunderligt säker i andra satsens skämtsamma pas de deux, även om hennes partner, Jonathan Chmelensky, inte besitter samma säkra sätt, tar han poäng med sina busiga tilltag och sitt övermod.
Aftonen avslutas tjusigt med Harald Landers Etudes i Thomas Lunds iscensättning. Än en gång framstår det lysande klart, vilket mästerverk detta Lander-verk är i sin skildring av balettkonstens träning, utveckling och virtuosa uttryksformer.
Jón Axel Fransson är en enastående soloherre med en imponerande energi i sina hopp och piruetter. Och det blev en flott debut för Andreas Kaas i partiet som den andra soloherren, som nu också är partner till ballerinan i det romantiska pas de deuxet.
Holly Jean Dorger är en vacker, säker och stilfull ballerina. Men Etudes, som var och en med minsta intresse för balett bör se, har också vissa skönhetsfel som måste rättas till.

Foto:

Vibeke Wern