Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Harald Lander och Etudes som en frälsarkrans

2018-05-08

Fakta:

Namn: Ballet de Luxe: Utdrag ur Sylfiden, Kermessen i Brügge och Et Folkesagn, Utdrag ur Rubiner samt Etudes
Koreografi: August Bournonville, George Balanchine og Harald Lander
Musik: H.S. Løvenskjold, H.S. Paulli, Niels W. Gade, Igor Stravinskij och Knudåge Riisager
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene
» https://kglteater.dk

Den Kongelige Ballet har inte danset August Bournonvilles koreografi men i det, men i det blandade programmet Ballet de Luxe dansar kompaniet ultrakorta utdrag från tre av hans baletter: Sylfiden, Kermessen i Brügge och Et Folkesagn. Det är härligt att återse den gamla mästarens sprudlande steg på en tom scen utan tung och störande scenografi. Dans utan förpackning. Men utförandet av de tre fragmenten visar, att Bournonvilles verk inte bara kan tas fram ur skåpet och dansas, som om de hade varit dansade under hela säsongen. Bournonvilles verk utgör kärnrepertoaren i Den Kongelige Ballet och skulle väl helst kunna dansas förhållande problemfritt? Här verkar dansen emellertid tung och charmlös och dansarna verkar vara lite oinspirerade. Kanske har de i likhet med publiken svårt att se meningen med att dansa tre ytterst korta fragment, när man nu kunde ha valt att utveckla en hel balett eller åtminstone dansa ett längre utdrag. Och när föreställningen totalt bara dansas fyra gånger, blir det nog svårt för dansarna att helt och hållet komma i Bournonville-form. Glädjande är det därför att konstatera att kazakstanske Meirambek Nazargozhayev, som först kom till Den Kongelige Ballet denna säsong, är en av dem, som har den bästa kollen på danskt balett-dna. Och med sitt alltid stora leende på läpparna verkar han passa perfekt in i August Bournonvilles oftast så muntra universum. Med Meirambek Nazargozhayev har kompaniet fått ett ungt och friskt förslag för en Gennaro, när Napoli dansas under nästa säsong.
Att röra sig från romantiska Bournonville till neoklassiska Balanchine är ett stort hopp. Det är oändligt långt mellan Pas de sept i Et Folkesagn (1854) till Rubiner från Juveler(1967) och det tar faktiskt lite tid som publik att ställa om sig från den ena stilarten till den andra. Men dessvärre kommer publiken aldrig in i Balanchine och Stravinskijs jazziga universum, för baletten faller pladask i backen. Linjerna är suddiga och oskarpa, rörelserna som borde se florlätta ut verkar tunga och klunsiga, och det fattas glimrande kemi dansarna emellan. Rubiner lyckas inte med att gnistra, men enda bara med ett blekt återsken. Bara Astrid Elbo lyser som en rubin i sitt solo. Hon sätter de jazziga stegen perfekt till musiken och vaggar inbjudande med höfterna samtidigt som hon flörtar inbjudande med publiken. Astrid Elbo kämpar tappert för att få till den lättsinniga och sorglösa stämningen. Alena kan hon emellertid inte skapa denna rätta stämning som skulle avspela slarviga obekymrade 60-talet, som återspeglas i dåtidens underhållande Broadway-föreställningar och Hollywood-filmer.
Efter två akter med svag och oinspirerad dans utan den minsta form för ”de luxe” är det inte utan oro, man som publik går in till den tredje akten, som bjuder på Harald Landers omåttligt krävande Etudes. Det är en klassiker i Den Kongelige Ballets repertoar och en riktig favorit bland många balettfans, inklusive undertecknad, så det skulle vara en stor besvikelse att just se denna balett misslyckas. Lyckligtvis är det som att se ett helt annat kompani i Etudes. Allt fungerar i baletten, som dansas enormt fint av samtliga dansere. Holly Jean Dorger är fuldständigt eminent, det är nästan som om Harald Lander har kreerat partiet speciellt för henne, så vackert fyller hon rollen som ballerina. Det ser så lätt och oforcerat ut, när hon dansar på tåspets, som om hon bara rörde sig runt i vanliga sneakers. Hon flankeras förnämligt av Jón Axel Fransson, som sätter den ena stilsäkra piruetten efter den andra, og Andreas Kaas, som mycket välförtjänt just har utnämnts till solodansare. Vilket härligt treklöver de tre är!
När Etudes dansas så vackert, som är tillfället här, är det verkligen en stor glädje att se verket, oberoende av hur många gånger man har sett det tidigare. Varje gång förundras man över, hur modern denna metaballet framstår, även om den härstammar ända från 1948, det är bara tre år efter Det andra världskriget. Etudes är ett sant dans-fyrverkeri, som passar perfekt till en premiär den 5 maj, då just befrielsen och därmed avslutningen på Andra världskriget i Danmark firas. Harald Lander och hans Etudes räddar således programmet Ballet de Luxe. Och så är det väl bara rimligt, att en gata, som leder fram till Gammel Scene, nu har döpts upp till Harald Landers Gade!

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser